onsdag 6 november 2013

I like the tender pain from your teeth in my lips


- Har du märkt att jag alltid står på ett ben i duschen?
Han svarar inte medan ögonen är stängda men jag vet att han lyssnar.
-Jag tror jag var en flamingo i ett tidigare liv. Eller i ett parallellt universum.
- En himmelsröd flamingo med stora gröna ögon, svarar han.
Jag ler med munnen under hans haka så jag ser upp mellan hans ögonfransar.
-En himmels röd flamingo med stora gröna ögon och runda knäskålar.
Han böjer huvudet och kysser nästippen.
- Och du var en katt. För du spinner som en när solen skiner på dig.
Han drar upp mig för att komma närmre och kysser mina läppar blöta.
- Och när jag pillar dig bakom öronen, säger jag och smakar på hans saliv från min överläpp.

torsdag 17 oktober 2013

The Grand Budapest Hotel

www.grandbudapesthotel.com

♥ fair-sex ♥

I somras samarbetade jag med organisationen Realstars som arbetar mot trafficking.
Tillsammans med 18 andra unga skribenter skrev jag en kort novell om min tolkning av fair sex - sex på lika villkor.
Jag själv valde att skriva om allas rätt att få älska den man vill. Oavsett kön.
Alltså en samling av 19 olika noveller med ämnet rättvist sex. Himla viktig sak!

" Intimitet Och Makt är en liten bok som vibrerar av sex. Passionerade kärleksakter, husfridsknull och regelrätta övergrepp. Men också det där andra, det som inte riktigt går att sätta fingret på, men som ändå måste berättas. "
Idag den 17e oktober kommer Realstars befinna sig på Medborgarplatsen och här hittar ni facebook eventet. Det kommer bjudas på dansframträdanden och där kan ni även hitta publikationen.
Man kan även köpa boken här! Alla intäkter från boken går till Realstars arbete mot sexövergrepp och trafficking 

"Vi drömde om en närhet som ligger så tätt intill att den vars hand som rör vid dig kan utbrista med läpparna nära naveln ,
“ Men se där, där på ditt högra lår har ett nytt litet födelsemärke vuxit fram under natten.” 
Och så kartlägger han hela din kropp och rör vid dig på sitt egna lilla vis.
För det är det vi drömmer om, någon som pekar ut dig på världskartan och väljer just dig och som sedan faller handlöst på en chansning. För det är just vad vi är. Bara en massa lösa chansningar. Sköra sådana."

onsdag 9 oktober 2013

Wednesday dust sparkles like tiny stars, have you noticed it?

Vaknade, stekte svamp och la på en rostad macka (alltid stekt svamp ), borstade tänderna och speglade dom i den smutsiga badrumsspegeln. Tog på mig tjocka varma strumpbyxor för den hårda vinden som ilade och skrek utanför fönstret, tog på en klänning, packade en väska och la mig för att vila lite stilla i sängen då morgon yran kom ikapp.
Tog mig till Project Coffee, ett av favorit ställerna. Beställde mint-té och satt och sörpla på det medan jag pluggade. Läser en skrivlinje på distans från Österlens Folkhögskola och det är så jädrans roligt. Får skriva precis hela tiden och läsa bra böcker och bara snöa in mig i ordens värld. Världsbäst ju!
Hann springa in på en charity shop och fynda två små saker innan jag kom till cafét som kassörskan slog in i papper och sa " So that they won't break dear" . 
Vad tror ni att jag hitta?
Jo dessa gullisar! 
För att jag är kung på att köpa med mig hem onödiga saker som är jätte nödvändiga.
Visst står dom fint på den lilla byrån bland allt annat bröte?

Det var min onsdag det, nu ska jag fortsätta plugga, sörpla té, sakna pojkvännen som är i Glasgow, spela Quizzkampen, laga middag, titta på Jane Eyre och sen somna gott i nytvättade lakan. 
Vad har ni gjort en dag om denna?

tisdag 8 oktober 2013

skönhet är bara påhitt.

När persiennerna drar ihop sig och släpper in den dammiga morgonsolen träffar ljusstrålarna mina trötta ben och armar där jag ligger nyvaken i smutsiga lakan. Som raketblixtrar från himlen träffar dom min sköra hud.
Så vit. 
Så tunn.
Du vilar hakan mot min höft, följer de tunna bristningarna över låret med tummen. Dom speglar sig som silver bäckar i gulddagar när ljuset skjuter på dom. Ni vet, som dom första vårdagarna.
Du drar undan slingan av mitt nyvakna hår som ligger över ögonlocken och ler när du ser att den grön-doppade irisen ser tillbaka på dig.
Du drar fingrarna över huden, som en upptäcktsfärd på båt över de sju haven seglar dom över mina runda knän och armbågar, över den putande magen med en djup navel.
Ett svart hål i havsrymden.
Mina händer och fötter liknar ett barns och du går i hamn mellan mina fingrar.
Du drar din tunga över nacken, ner över den utstickande bröstkotan, den ensamma som är ner spilld med födelsemärken. Du kysser i vecket av hud som lägger sig som en slinga från vänster ryggkant.
Du vilar näsan vid baklåret, tittar in genom huden som om det vore en vindruta. Ser på de blå ränderna som liknar vattenstänk från regn på ett kyligt kvällsfönster.
Jag har gropar innanför låren. Som sanddynor från ett fotografi fotat uppifrån en helikopter. Ibland liknar det dina svaga tandavtryck du kan lämna vid min axel.
Det kliar lite i armhålan, från håret som håller på att växa ut. Du säger att du önskar du kunde se med förstoringsglas hur de små stråna skulle växa. Som grässtrån på en sommaräng.
Och innan jag hinner lägga fingrarna där stryker du de små topparna med fingerspetsen och planterar små frön av kyssar precis nedanför bröstet.
Du vet, skönhet är bara en massa påhitt, men vi är så vackra, du och jag.

torsdag 3 oktober 2013

Tycker du som jag, att de våta höstlöven luktar sockerkaka?

 Efter för många dagar utan halsduk i Edinburghs kyliga höstvindar drog jag på mig en rejäl förkylning och feber. Tur i oturen hade jag mina syskon och Julia på besök, vilket självfallet gjorde det hela mycket roligare.
Nu har jag dock bestämt mig för att vila ut det sista av förkylningen i sängen med en stor kopp te och en bok.
Förhoppningsvis kommer jag ha mer tid till att skriva texter till bloggen så att den inte bara står och dammar.
Jag har i alla fall fått tid till att gosa med syrran. Hon virar fortfarande in pekfingret i mitt hår när hon somnar, precis som när vi var små och mitt hjärta bara värms upp som en värmedyna varje gång.
Saknar ju mina syskon mest i världen!
 Lyckades klättra upp för Arthurs Seat trots feber (sämsta idén ) och njöt av utsikten. Promenerade runt i stan, bland trånga gator och höga stenhus. Man slutar liksom aldrig förundras över hur vacker den här staden är.
På tisdagen vinkade jag av syskonen vid taxin och Gavin fick trösta mig. Vilade mitt huvud mot hans bröst och han strök den svala handen över min kokheta, luddiga feberpanna och sa att vi ses nog snart igen allihopa. Sen lyssnade jag till hans pianospel tills båda blev trötta och somnade till Some Like It Hot i bakgrunden.

söndag 15 september 2013

I love you more than being 17.



Hon har en silverkedja hängandes runt ankeln. En liten berlock format som ett hjärta hänger där också. Hon plockar fram två näsdukar från ett paket som ligger i handväskan och sätter dom under armhålorna som är svettiga från en sol som grabbar tag runt hennes hud och bildar små små pärlor vid tinningen som faller ner till hennes öron och försvinner.
Hon sätter tuggummit mellan tänderna och drar ut ena änden med fingrarna så långt det går, med vänsterarmen sträcker hon sig fram till förarsätet och skruvar upp volymen på radion och kittlar mig i örat med håret som hon har satt upp i två toffsar.
När hon har lutat sig tillbaka i sitt säte drar hon ner den vita strumpan lite till så att man kan se den glimrande kedjan tydligare.

Tror ni att vi kommer gifta oss i framtiden? Han säger det ibland. Men jag vet inte. Det kanske bara är någonting han säger. För att han känner det just precis då. Men kanske inte hela tiden. Ska man gifta sig så måste man ju vilja vara gift hela tiden, varje dag, varje vecka. Jag tror det kan hända. Inte nu såklart men om några år. När vi båda två tjänar pengar.” Hon sitter tyst en liten stund och fingrar på den lilla berlocken.
Fast det är klart, man ska ju inte ha för bråttom. Det finns jättemycket man kan göra med livet. Som inte har med kärlek att göra menar jag. Resa runt i världen, slå något världsrekord eller så, bada i Medelhavet och sådant där.
Fast kärlek är nog det största ändå. Det är ju det som flest människor pratar om, eller skriver låtar om eller gör filmer av. Så det kanske är det viktigaste trots allt. …..Fast inte när man är sjutton.

fredag 13 september 2013

2 x Blackwell's

Min kärleksaffär till små trånga antikvariat med staplade böcker från golv till tak, utnötta biblioteksböcker och ärvda gamla böcker från farfar kommer alltid vara en evighets-historia.
Men jag kan alltid finna nöje med att vandra runt i de stora bokbutikskedjorna och fingra på pocketböcker för billiga pengar, almanackor i fuskläder och testa bekväma bläckpennor mellan fingrarna.
När jag var inne på Blackwell's för ett tag sedan hittade jag dessa godingar som passar sig fint i mitt trånga lilla rum på Morningside Road.

Alice i Underlandet och uppföljaren Alice i Spegellandet, i en och samma bok. 
Med vackra illustrationer och mystiska och uppochner vända ord som vi läser högt för varandra innan vi somnar passar denna bok alldeles utmärk i min bokhylla.

Fick också hem två fina planscher på bokomslagen för The Catcher In The Rye och Lolita. Favoritböckerna! 
Vad tycks? Fina va? Puss på er

fredag 6 september 2013

He loved me so naughty, made me weak in the knees.

Pappa skrattar i andra änden av luren.
- Men du förstår inte! Hans kläder ligger överallt, han har ca tre gitarrer i rummet och en synth. Jag får inte ens plats med mina trosor i byrålådan!
Men pappa förstår. Han säger att det blir så när man flyttar ihop. Speciellt när man är ung och måste leva i trånga utrymmen som går hand i hand med ens svaga ekonomi. Han skrattar lite till och berättar hur det var att flytta ihop med mamma.
- Och du är ju så lik henne. Pojken din har också tankar om detta. Det är bara att bita ihop. Glöm bara inte bort att leka ibland. Så som man gör i tjugoårsåldern.

Innan sommaren kom gick jag och Gavin hand i hand längs med den asfalterade vägen i Princes Street Gardens. Han lyfte upp mig på en av träbänkarna och lät mig hoppa upp på hans rygg. Jag höll hårt om hans axlar och han hade både armarna runt mina ben. Jag bet honom i den kalla örsnibben och viskade sockerord så tyst att han rös bak i nacken.
Han blir allvarlig i rösten och berättar att han bestämt sig för att hoppa av universitetet. Bra, tänker jag. Han var så uttråkad. Glömde bort att leva. Fann ingen ro. Jag hade suttit många nätter innan med fingrarna i hans hår och sagt att det var okej att sluta när man fått nog. Och nu slutade han.
-Jag vill bara känna mig fri, säger han. Universitetet är inte för alla.
Jag kysser hans nacke och kramar lite hårdare så att han ska förstå att jag är stolt över honom. Så jäkla stolt.
-Du vet att det innebär att jag inte kommer ha råd att bo i Edinburgh längre va?
Allt stannar upp. Jag hoppar av hans rygg och känner hur knäna darrar när jag står på egna ben. Det är som att något surrar vid öronen och får allt att domna bort. Han ser hur ögonen mina blir blanka och jag kan varje hans ansikte utantill. Hur han tittar oroligt på mig när jag är ledsen, hur hans ögon blir lika sorgsna som mina egna. Han drar mig intill sig. Lägger mitt huvud mot hans varma bröst. Han kysser och frågar vad jag är mest rädd för.
- Att du ska glömma bort mig. Att du ska glömma hur du känner när du är nära mig. Att du ska träffa någon annan som du har roligare med, någon som bor i Glasgow.
Han skakar på huvudet. Skakar och skakar och skakar och jag tänker, att nu blir han snurrig.
- Hur ska jag någonsin kunna glömma?

Sommaren springer över våren med meterlånga ben och plötsligt är jag i Sverige. Vi ska vara ifrån varandra i två månader. Tänk om jag faller ihop och dör. För att han är ett hav ifrån mig. Tänk om vi glömmer hur det är att vara älskare till varandra.
Jag vill kunna känna ditt hjärta mot handflatan när min hand vilar på ditt bröst.
Jag har gråtit varje natt innan flygresan. Han gråter också, när vi kysser varandra hejdå på Säve flygplats efter att han har varit och träffat min familj i Göteborg. Och dagarna går, veckorna går. Flyter liksom ihop med varandra osynligt och hejdlösa. Helt plötsligt har det gått en månad. Vi Skypar nästan varje dag. Han läser sina repliker från en teaterpjäs han ska var med i. Jag läser godnattsagor på svenska innan han somnar, han visar solbrännan under tröjan och efter tre sekunder har två månader flugit förbi. Och vi saknade. Saknade så det gjorde ont. Men vi lever.
Och jag är inte längre rädd för avstånd. Är inte rädd för att sakna. Är inte rädd för att bli bortglömd.

Men Gavin lämnar aldrig staden. Han bor i min säng. Under mina lakan. Med hans använda kalsonger på mitt sovrumsgolv. Och jag ringer pappa i panik för att jag inte kan andas. Livet känns som ett stereotypiskt avsnitt ur sex and the city. " Älskling, kan du snälla ställa ut tekopparna i köket när du använt dom", " Jag vill inte tjata ihjäl dig om det här Freja, men snälla sluta äta dina morgonmackor i sängen. Det blir smulor överallt." Och jag står med armarna i luften och undrar - Hur gör man?
Men trots samtal till föräldrar och tjat om brödsmulor så hade jag inte velat ha det på något annat sätt. Och vi leker. Kittlar och naffsar. Skrattar och kysser. Rör vid varandra tills huden blir knottrig. Han lägger fingertopparna över mina födelsemärken och jag biter i hans skulderblad. Precis som man gör när man är i tjugoårsåldern.

lördag 24 augusti 2013

och ölbryggeriets doft ligger som en hinna...



Jag skyndar mig fram på den ojämna kullerstenen och fastnar med klacken lite då och då mellan de små fyrkantiga rutorna. I bakgrunden hör man en mans röst ropa " Im a street performer and my name is Roberto" på knaggliga engelska med en italiensk brytning. Jag har på mig min svarta klänningen som har fått ett litet hål på kjolen från en cigarett, men det syns inte när jag svajar med höfterna så att kjolen åker fram och tillbaka i farten.
Om jag blundar ser jag fragment från gårdagens kyssar och beröring. Hans händer på min kropp igen. Äntligen. Hans kyssar i min nacke när han tror att jag sover. Vi två har nästan genast glömt bort de två månader av saknad som nästan åt upp oss.
Edinburgh är grått och ibland spottar regnet en i ansiktet men det gör inte så mycket, för lukten från ölbryggeriet ligger som en hinna över staden och värmer en i bröstet och de mörka byggnaderna i sten kastar dramatiska skuggor när himlen öppnar upp över en. På Royal Mile går tusentals främmande ansikten, det spelas musik i varje gatuhörn och du springer in i clowner och akrobater klädda i tyllkjol. Det är den sista glödheta energin av festivalens sista dagar som slukar en. Alla går klädda i leenden och skratt. Man stöter ihop med vänner man inte har fått träffa på hela sommaren men ingen har tid till att stanna upp och hälsa ordentligt. Alla är påväg någonstans.
Jag börjar blir sen och skyndar mig fram i en ännu högre hastighet på trånga gator, springer över Princes Street och korsar den stökigt trafikerade bilvägen och försvinner in på Picardy Place.
Jag hinner knappt få upp blicken innan jag ramlar in i Gav's armar. Han borstar bort blomblad som har fastnat på min kappas axel och jag ger honom en snabb kyss och ett fnittrigt "good luck Dear" innan han försvinner in bakom teaterdörrarna.
Föreställningen håller på i en timma och jag kan redan de flesta av replikerna då jag har övat på dom med honom över Skype hela sommaren. Vi i publiken applåderar och skrattar och efter en lyckad föreställning sätter vi oss och delar på ett par flaskor vin  inne på restaurang avdelningen på nedervåningen. De vänner jag inte har fått träffa på flera månader sitter samlade runt ett och samma bord. Michael har sin mamma med sig, hennes namn är Emme och är utsmyckad i silver, hennes naglar är målade i svart och hon har röda toner i det mörka håret. På sättet hon väljer ord och i rösten hon talar med kan man känna av att hon har sprungit med livet i handen. Hon har träffat olika människor och hamnat i människoöden i alla dess olika former. Hon skrattar högt åt sina egna skämt, gör sig lätt att tala med och är helt orädd för att oskyldigt flörta med de yngre herrarna i hennes sällskap. Michael tar sig för pannan och suckar, han är van. Jag skrattar. Jag kan inte låta bli att bli indragen av hennes charm och ungdom. Hon är vackrare än de flesta kvinnor i hennes ålder men jag vet inte om det beror på det avlånga rådjursformade ansiktet med de mörka ögonen eller om det har att göra med hennes kvinnliga självsäkerhet som träffar en som pilar.
En vän med ett brustet hjärta sitter på andra sidan av bordet och talar om hans undanflykter till olika länder i Europa under sommaren och Emme lyssnar skarpt och intresserat. Vi talar alla i mun på varandra och skålar så det klingar i hela lokalen. Min vän avslutar sitt samtalsämne och reser sig upp för att ge alla en slängkyss adjö innan han försvinner in i kvälls yran. Emme lägger sin hand på min och ler.
- He's so delicate, säger hon. Och så där, på fem minuter, har hon läst av hela honom.
Vi dricker upp det sista i våra glas och Gavin och jag promenerar hem under en himmel täckt av fyrverkerier, hand i hand. Stannar bakom något hushörn och hånglar och fortsätter hem till sängs.

Imosre vaknade jag av en ringande telefon och svarar med ett frågande hallå till ett okänt nummer på andra sidan luren. Det är Emme som har har bokat två biljetter till en teaterpjäs.
"Skynda dig nu. Den börjar om en timma."
Ja, det är då fint att vara tillbaka i Edinburgh må jag säga.

torsdag 8 augusti 2013

Sommar Göteborg ll


Det är ändå en jäkla lyx med en sådan sommar som gör att tiden inte finns till att laga mat. När solen bländar en i ögonen från morgonen till kvällen glömmer jag helt enkelt bort att äta riktiga måltider. Men lagade i alla fall den här goda kycklingen en dag och gjorde hela familjen mätta och belåtna.
Här hittar ni receptet!
     
Har tagit färjorna från Saltholmen så fort jag har fått chansen. Har tittat på skummet som bubblar upp från båtmotorn, känt lukten av havssalt i näsan och stoppat tårna i sanden på Köpstadsö, Vargö och Brännö. Fått solbrända kinder och min hy luktar solskydds faktor 15.
Jag har spenderat tid med mina finaste vänner och nu får jag en klump i magen så fort jag tänker på dom iom att jag snart åker tillbaka till Edinburgh och tiden räcker liksom inte till. Det är jobbigt det där, att ha sina bästa någon annanstans hela tiden. Och inte samlade på en och samma plats, som jag hade förut. Men jag får passa på att njuta så länge det går. 
Vi har i alla fall gått ut och dansat, druckit tisdags-öl på takterasser, varit svettiga på Brooke Candy och Nefertiti. Och nu är det Way out west och kulturkalaset. Bara en massa roligheter kvar.
Och så till slut har jag ju så klart badat ännu mera. Sommar-Sverige 
Jag hoppas eran sommar har varit lika bra som min hitils! Än är den ju inte slut!

lördag 3 augusti 2013

love letter V

Åh Älskling, jag har fallit, lika illa som Alice föll ner i kaninhålet, utan en tanke på hur jag ska ta mig upp igen.
ner
ner
ner

måndag 29 juli 2013

" Jag har bara träffat på en, som uppskattade mitt människovärde, och han gjorde det inte heller. "

Här kommer ett litet boktips såhär på en svettig måndagskväll.
Norrtulls-Ligan är en fin, skojig, 130 sidor lång bok som är perfekt att läsa på stranden.
Den handlar om ett gäng tjejer i tjugoårs åldern som flyttat till Stockholm för att bo tillsammans i en trång liten tvåa. Vi får följa hur en stark vänskap svetsas samman mellan Elisabeth, Baby, Eva och Emmy. Vi får ta del av deras tankar om livet, kärleken, en underbar Stockholmsskildring och deras kamp om att vara några av de första kvinnorna ute i arbetslivet i början av 1900-talet. En ständig kamp om rättvisa och stolthet.
En charmig liten klassiker skriven av Elin Wägner som blivit till en av mina favorit böcker!
läsläsläs


"-Nej Baby, sade jag, man får aldrig den man vill ha, men man kan möjligen få den en annan vill ha, och det är lika bra, nästan bättre."

torsdag 25 juli 2013

moln torsdag

Hur mycket jag än älskar solen och den klibbiga sommarvärmen så är en molnig torsdag precis vad jag har bett om. En dag att bara göra saker i lugn och ro utan solångest.


Vakna lite svettig i min säng och börja dagen med morgon te. Sträcka på alla ben och armar. Höra trafiken rusa förbi utanför fönstret och blunda i bara tio minuter till.


Tar på mig en tunn klänning och snör åt skona hårt och springer ut till frukt och grönsaksaffären mittemot mitt hus för att köpa frukostfrukt!


Spenderar hela dagen med att läsa böcker och att skriva. Har massa skrivande att göra den här månaden ju och det är himla roligt men också lite stressigt. Så jag lyssnar bara på en massa 60-tals pop och skriverskriverskriver och läser.

Blir trött på att vara ensam och möter upp fina vänner för att promenera i stan lite, tar oss till en stilla sjö för ett kvällsdopp och avslutar dagen hemma i någons kök med ett glas vin och mycket flickskratt.

Precis så ska den här torsdagen se ut. Än så länge har jag bara hunnit med den utdragna morgonen med te och flingor. Hur ser eran dag ut?

måndag 22 juli 2013

hon har framtanden lite på sned

Hon har framtanden lite på sned min mamma. Efter att ha sugit på tummen tills hon blev alldeles för gammal. Men hon är det vackraste jag någonsin sett.
Det är så lustigt det där, att de där personerna som man haft vid sin sida sedan din egna evighet, dom som vet din första rörelse, ditt första ord och känner av dina nervösa tankar är dom du kanske känner minst av alla. Egentligen.
Din närmsta.
På ett sett.
En främling.
På ett annat.
Jag sitter uppe på en vindsvåning hemma hos mormor och går igenom en massa dammiga låder med bort blekt text på. Jag skulle gissa att det en gång stått "flickornas sovrum" på dom med stora bokstäver.
I lådorna ligger gamla skolböcker med en främlings namn på. Ett namn omfamnat i ett hjärta. Det ligger gamla foton på min mamma i en grå liten papperspåse som hennes första pojkvän tagit på henne. Dagböcker, kändis-kort, anteckningar och gamla vykort.
Ett liv innan pappa, ett liv innan min bror och mig. Innan min syster och familjemiddagar och skolupphämtning. Ett liv där vi inte kände varandra.
Vi har varit främlingar också. Mamma och jag.
Pappa och jag.



tisdag 16 juli 2013

aldrig aldrig blir vi som dom



Jag minns hur vi satt där i hennes mammas kökssoffa som var inklädd med ett ljust blomtyg och hade vitmålade armstöd som hade repats under åren med lill fingret invirat runt hennes och svor, svor att vi aldrig skulle bli som dom.
Vi älskade att krypa upp i deras armar när väggarna föll över en och när livet kändes som ett par förstora byxor som inte gick att hålla uppe och som bara föll till marken. Vi älskar dom för hur dom dabbade med våta handdukar över uppskrapade knän, den där trygga handen som skyddade och kramade om mina små fingrar tryggt. Och vi älskar dom för att den handen fortfarande är där och för att dom hjälpt oss växa i dom där byxorna.
Men våra föräldrar var ju sådana som tog livet för på stort allvar, dom var de som hade sett för lite och nöjt sig med lagom. Dom som hade valt ett 9-5 dagar liv med Volvo bilar och otur i trav-spel på lördagar.
Och vi satt där i hennes kök i hennes mammas 9-5 soffa och svor "aldrig,aldrig blir vi som dom. Okej?"
Vi var sjutton och levde livet snabbt. Tappade bort veckodagar i kvällsmörkret och ramlade in i helger utan att tänka om eller titta tillbaka. Vi hade ständigt vind i håret och rosiga kinder från snabba steg och snurrande huvuden. En pojkkyss var störst av allt och hjärtat gick alltid balansgång för nära kanten som ledde till ett djup utan någon botten.
Jag var en ledsen sjuttonåring, det var vi nog alla på ett eller annat sätt. Vi tjejer som hängt ihop sen barnsben.Vi hade ju alla sjunkit och simmat upp igen någon gång. Och nu var vi sjutton och tänkte att det här är tiden som alla vill minnas och aldrig glömma. Vi svor för att hela livet skulle minnas och kännas. Att livet alltid skulle vara snabbt med borttappade veckodagar. Veckodagar var ju inte något viktigt ändå. Vi skulle alltid dricka direkt ur vinflaskor i fönstret på en onsdagskväll med The Who i högtalarna, slängandes med håret och stampandes i sängen dansande tills vi föll ihop utmattade och struntade i den tidiga morgonen som drog oss i benen för att försöka få iväg oss till borde och måste. Livet måste var mer än rutiner och ansvar, mer än tid och scheman. Eller hur? Mer än det som våra föräldrar spelar upp varje dag samma timmar.

Nu idag, i denna stund sitter jag i hennes kökssoffa, kökssoffan hon har fått ärva från sina föräldrar, den blommiga 9-5 soffan och tittar på hur hon står bredvid sin mamma med kökshandduken hängandes ut från byxfickan i hennes allra första 1a uppe på Ramberget. Vi talar om LP-skivor, nya arbetskollegor och om vädret. Bakifrån ser dom nästan identiska ut  med deras tunna axlar och smala midjor. De bär slitna jeans som går upp ovanför naveln och rör sig fram och tillbaka i samma takt längs med diskbänken. De hackar grönsaker och kokar vatten. Skrattar åt samma skämt och lutar huvudena mot varandras axlar.
2012 var året vi började samla vuxenpoäng i fickorna. Det började växa små fjädrar bak på skulderbladen som fördes tätare och tätare intill varandra och 2013 blev året vi flög där ifrån in till något som var vårt egna. Vi flög bort från den där vinden och de snabba helgerna, växte i dom där byxorna och landade i något som var mitt i mellan 9-5 och ständig balansgång längs med klippväggar.
Om man tittar tillbaka var den där vinden mer av en stökig storm som höll mig vaken under nätter och som trasslade till håret.
Och den där farten i 110 km/h var mer som ett maraton man ville se mållinjen av.
Och nu är man tjugotre och liknar sin mamma,lagar köttgrytor i ett eget kök och lever efter scheman. Men den där balansgången är fortfarande där och byxorna hålls fortfarande uppe med skärp men man är i alla fall betydligt närmre mållinjen.
Att vara sjutton var ett hemskt stort äventyr men det som är framför fötterna är ändå något större.

onsdag 10 juli 2013

Sommar-Göteborg

Tänkte vi skulle ta en liten titt på vad jag har hunnit med mina första veckor hemma i Sverige. 
Gavin var här och hälsade på och bodde åter igen i mitt gamla flickrum hemma hos pappa i Majorna. Vi spenderade dagar och kvällar med att spela vinylskivor hemma hos min bror och Julia, drack rödvin så läpparna blev svarta, vandrade genom botaniska trädgårdar och skogar för att komma till midsommarfester och andra utomhus klubbar.
Vi spenderade varma kvällar nere vid hamnen, badade nakna och skar upp benen på havstulpaner och vassa kanter. Somnade i gräset mellan klipporna med musik i bakgrunden och hånglade mest hela tiden. Sedan var det dags för Gav att åka tillbaka till Skottland och vi stod gråtandes på flygplatsen och kramades hejdå i säkert en halvtimma innan jag lät honom kliva ombord på planet. 2 månder. Jag.håller. på.att.dö!
Tänkte låta hjärtat och huvudet vila lite och tog 13.00 bussen till Orust en dag för att hälsa på fina Linda och hennes hundar. Vi tog långa promenader, badade från bryggan, spelade Settlers (så beroende!!) grillade och myste i de stora sofforna framför romantiska komedier som vi sett så många gånger att vi kan varje replik.
Sedan kom bästa Skottland-gänget bestående av Denis, Mhairi, Jordan, Catty och min  gulligaste Ida hit. Ett himla stiligt gäng. Vi spenderade tiden ute på öarna, busade på klubbar och fick sommarblåmärken, dansade och åt glass nere vid kanalen. Nu kommer vi inte ses för ens i slutet av augusti. Nåja, två helt ypperligt fina första veckor hemma i Göteborg helt enkelt.

måndag 1 juli 2013

och snälla sakna mig inte i tårar

Han leker med pilträdets blad mot min kind, kittlar med toppen innanför örat för att få mig att skratta igen.
-Vi är så bra på att skratta du och jag, säger han och skrattar stort så att det ekar mellan bergen. Pröva du också, säger han sen.
Jag sätter mig upp och tar ett djupt andetag och skrattar från magen.
- You are a silly little rabbit, säger jag och slickar honom retsamt bakom nacken.
Han håller sina fingrar om mina lite hårdare än vanligt och jag knyter så gott jag kan. Vägrar.släppa.taget. Snälla stanna ett litet tag till. Bara en dag eller så.
Solen kastar ut sina sista armar och bländar oss i ögonen, vi ligger utan kläder mot en klippvägg med vått hår och frusna läppar. Vattnet är mörkt men lika mjukt som sidentyg mot kroppen. Det spelas en låt i bakgrunden och han kysser mig så som kyssar kändes när jag var sexton. En kittlande känsla letar sig fram bakom örat när jag känner hans armar runt min midja. Sluta aldrig röra vid mig.
Och där sitter vi. Där sitter vi och kysser varandra utan att förstå, förstå hur mycket vi kommer sakna snart.

fredag 21 juni 2013

♥♥♥

Det var sommaren för tre år sedan jag skrev det där. Det året när hela hösten och våren hade stökats runt med bus och äventyr. Jag och min bästa kompis hade alltid väskan packad och åkte från stad till stad varje helg. Vi tjuvåkte med SJ eller övertalade busschaufförer att låta oss åka med även fast fickorna var tomma.
Mamma och pappa undrade alltid vart vi var och vi hade aldrig några riktiga svar.Vi träffade nya roliga karaktärer, sådana man skriver böcker om och bodde på skräpiga hotellrum. Vi kysste främlingar och såg till att vi hamnade i trubbel. Sprang sprang sprang och skrattade in i varandras nackar.
Under sommaren stod allt stilla. Vi satt fast i Göteborg och trots underbara helger ute på landställen, ölbrus nere vid hamnen och kyssar med pojkar som man alltid visste vem han hade vilat läpparna mot innan än själv så stod vi inte ut. Känslan av att vara på väg till något man inte kände, som man inte visste hur det skulle se ut och kännes, hur det skulle forma en och vad för spår som skulle lämnas var för stor. Den känslan betydde så mycket mer.
Det är dom åren som har gjort att jag hamnat här. Det var dom åren som fick mig att packa en väska och flytta från allt som var tryggt i augusti förra året.
Jag visste att den här staden var hemma redan efter första kvällen jag kom hit för första gången för fyra år sedan. Där vi sov på golvet på ett studentrum hos en fransk psykologi-elev ingen av oss kände.
Där fick en kyss med ryggen lutad mot en stenmur av en pojke som bad mig att missa planet hem.
Där jag träffade människor när fötterna snurrade på ett dansgolv och armarna höll runt om varandras axlar och med skratt som ekade sig fast innanför bröstat svor vi att vara vänner för alltid. Fyra år efter bor vi tillsammans i en vitmålad lägenhet med möss och höga väggar i Morningside.
Fy 17 vad jag älskar den här staden! När man vet så vet man.
Nu har jag bott här i Edinburgh i tio månader men nu bär det av till sommar Sverige ett litet tag.
Hejdå lilla staden, vi ses i augusti

Uppe upp i ett flygplan, på en rosa himmel, mitt i mellan två hem.