söndag 30 oktober 2011

Våra sängmonstren prt III



"Det är på morgonen och alla ting är mina. Du sover, jag virvlar mellan ljus och väggar. Söker mig in under skulderbladen, genom ditt kött. Lanar mitt i en mörk ton. Den ljuder så nystämd att du inte hör Att du tar handen från min hud, att du till sist tar handen från min hud. "
Cecilia Hansson

Han kunde inte ens titta på mig när jag sa;
".. men du är ju inte kär i mig längre".

Jag skulle kunna leva på drömmen jag har om dig.
Minnen jag har förvrängt till mina alldeles egna och som jag i hemlighet delar med dig.
Att släppa taget om känslorna skulle vara som att ge upp hoppet på livet. Och trots det så har jag gång på gång försökt.
Jag börjar tro att du är mitt öde, min mening med livet. Men en sekund senare låter det allt för klyschigt.
Du har aldrig varit min, och det tar emot. För att efter alla svidande tårar och sömnlösa nätter så känns det som så. Och hur mycket jag än vill glömma kan jag inte sluta minnas din genomträngande blick som likt elektriska stötar, strömmade genom min kropp och sprängde mitt hjärta i tusen bitar.
Men jag fick inga kyssar, inga omfamningar eller smekningar. Bara överanalyserade tankar om obesvarade känslor, som fick mig att kippa efter andan och känna ensamheten som stora stenar i magen.
- sluta tänk på honom är du snäll.
Du som aldrig släpper taget, du som aldrig lämnar mig ifred, du som aldrig har varit min.

har spenderat halva sommaren med den finaste pojken i världshistorien. vi gjorde allt möjligt tillsammans, pussades och sånt. sen tog det slut och nu har jag ett tomrum i hjärtat som jag fyller med meningslöst sex och alkohol.

han vill ha mig ibland, när han är full och vill ha sex, men jag vill inte ha det så men ändå går jag dit. mitt hjärta går sönder lite mer för varje gång eftersom jag tror jag är kär.

Ska man försöka sammanfatta min kärlekshistoria så var det mest smsfingrar telefonvöron saknadsbröst magfladder. Och sen hade jag en pojkvän. Och sen tog sommaren slut, och då hade jag ingen pojkvän mer för fladdermagen smsfingrarna telefonöronen saknadsbröstet hade försvunnit. Typ så.

jag har sårat och förstört pojken lite mer, som mått så dåligt i vår. och det gör ont.

Det där om när allt tar slut. När man gråter tröjärmen blöt och snorig. När man sippar efter andan efter varje tår, gömmer huvudet under täcket för att klara av att andas. Om och om igen.

tisdag 25 oktober 2011

ohyoumagictuesday







Nu för tiden när man sätter ner fötterna på sovrumsgolvet när man vaknar blir det alldeles kallt om tårna. Det gör mig inget. Så länge jag kan hitta mina raggsockor i morgonyran är det lugnt.

Idag fick jag ett grepp om framtiden. Jag vet att den kommer slingra sig ut mellan fingrarna snart igen, men då får jag väl fånga den på nytt.

Idag har jag varit på konstmuseet. För jag har ju sedan gymnasiets konsthistoria tyckt att Frida Kahlo är absolut häftigast. Farfar har lärt mig att inte gå på vernissagerna. Han säger att det är jättetrevligt med vinet och så, men man kan inte andas. Och ska man titta på konst måste man andas.

Senare på eftermiddagen när jag promenerade i rask takt hemåt (för jag mindes plötsligt min tvätt-tid) kunde jag känna solen värma kinderna. Ja men faktiskt. Och när man blundar mot solljus kan man se hundratals färgglada stjärnor innanför ögonlocken.

Efter tvätt-tiden fick jag ett sms från en vän långt bort: " Han har satt upp ditt brev ovanför sängen. " Och just då. Just precis då, gör det inget om han kanske kysser en annan.
För det är mina ord han har skrivna på väggen.

tisdag 18 oktober 2011

så ung och dum



Vi möts längst ner i Sverige. Nere i en smutsig studentkällare bland billiga ölflaskor, lyckades vi hitta varandra trots mörkret och den tjocka röken. Det var svart mest hela tiden. Bara några få uv-strålar lyckas träffa näthinnan. Ditt ansikte är blurrigt men jag känner igen din hand runt min höft, för där har den legat tusen gånger innan. Och trots hjärtat och huvudet flimrar, och dina ögon inte syns så är jag trygg.
" Du och jag ses aldrig i verkligheten. Bara bakom högtalardrömmar och discorök. "
Jag kan inte uppfatta om han hör mig.
Vi hånglar på blöta oktobergator, i en stad som är lika främmande för båda två. Vi hånglar i hissen. I den gungande hotellkorridoren.
" Du har hundra ballonger innanför trosan. Hur hamnade dom där? "
frågar han.
" Jag vet inte. "
Jag vet inte Jag vet inte Jag vet inte.
Vi skrattar in i varandras hud.
" Du fortfarande så ung och dum. Ungdomsdum. "

söndag 9 oktober 2011

I'm a high school lover and you're my favorite flavor



- Det var ju dig jag aldrig mer skulle kyssa. Sa jag inte det till dig sist vi sågs? Det är därför jag har fula trosor på mig. Fula barntrosor med pandatryck på.

måndag 3 oktober 2011

Våra sängmonstren prt II



" Det är de där pauserna som blir vår olycka. Det är de som släpper in rebeller i fästningen och får våra styrkor att resa sig i uppror. Han hade pauserat en gång tidigare, och då hade kärleken trängt sig in med sitt larmande följe, sina skalmejor och cymbaler och blodlockiga huvuden slitna från kroppar. Kärleken hade fått honom att lida de fördömdas alla kval. Nu gjorde han på nytt en paus, och in genom bräschen hoppade Ambitionen, den gamla käringen, och häxan Poesi och skökan Ärelystnad. De tog varann i hand och använde hans hjärta som dansbana. " Orlando, Virginia Woolf

Jag gick runt med en fin pojke på Liseberg en dag i början av sommaren, och istället för att åka massor så blev det frågor om pussar i cållerado, nästan-pussar i sagotunneln, glass-ätande från samma bägare. men det gick bara inte, jag hade en annan pojke hemma. på bussen hem satt vi näranära och läste alla hans sms från små flickor som var kära i honom och skrattade och pratade och han log, jag log, vi log. kände pussar i nacken och han dränkte mig i fina ord som om han aldrig skulle sluta. men det gick bara inte, idiotiska jag kunde bara inte låta honom komma nära. när han gick bad han mig sova hos honom, stanna hos honom hela sommaren, vad som helst.
sommaren gick, och vi hördes inte en endaste gång. men nu går det inte en dag i skolan utan att han kommer fram och pratar, ler och är lite närmare än vad man kanske är om man bara vill vara vänner. och jag trivs så bra med att vara glad ända in i magen med honom.

Jag har världens finaste pojkvän att somna och vakna bredvid och hela tiden får han mig att referera till håkantexter. och aldrig har jag varit med om någon som bryr sig så mycket om mig. det dödar mig lite för jag är inte värd att bry sig om så som han gör, inte värd all kärlek. någonstans känner jag att jag kommer ha sönder oss. jag är så rädd.

Den finaste pojken jag vet har jag inte sett sen valborg. han är den enda som har fått min mage att fyllas med så mycket fjärilar så jag tror att jag ska explodera. mitt hjärta går sönder lite varje gång jag tänker på att han kysser en annan flicka nu. och såklart så är det mitt fel att det inte är mig han ligger hos just nu.

Det har varit en bra sommar men det kunde varit en bättre sommar om inte killen med gitarren i kentrummet slutade spela sånger och istället spelade svår för att han tycker att 10220km är för långt för att bygga kärlek på och jag undrar om man ens kan bygga kärlek på något längre

Jag tycker så mycket om en av mina bästa killkompisar. En kväll i juli var jag hemma hos honom, vi klättrade över staket för att nattbada i en uppvärmd utomhuspool och höll på att somna när vi kollade på film i hans säng. Sen kysstes vi. Hela natten, fram till morgonen, med benen omslingrade. Det var så fint att jag vill tänka på det varje sekund.

Jag kunde inte riktigt svara när han sa att jag är den vackraste han vet. Jag kunde inte riktigt besvara hans innerliga kyssar och trånande händer. Jag kunde aldrig ta upp mobilen och vara den som frågar om vi ska ses. Jag kände inte så, fjärilarna hade för svaga vingslag och det gjorde ont i mig att veta hur hårt han kämpade.

Sedan en kall natt i november bad han mig att gå utanför min dörr. 
Jag tittade mig omkring, vart är han? Efter en stund kom han springandes. Han stannade framför mig och när jag öppnade munnen för att säga något la han fingret på min mun, hyschade, böjde sig sedan fram och kysste mig.
- jag är kär i dig. 
Sedan sprang han iväg. Jag kände den ena fjärilen efter den andra börja slå hårdare vingslag, ut i benen, upp i halsen och runt runt i hela magen. 
Nu kan jag inte sluta pussa honom på halsen, i nacken, på ögonlocken, på hans karlavagnsformade födelsemärke eller på nyckelbenen som inte täcks av t-shirtarnas tyg. Jag är så kär.

I helgen kommer en killen som jag inte kysst på flera månader. När vi är i andra städer, i hans hemstad, är allt som det ska. Dansar och skrattar. Delar på ölflaskor och taxiresor. Men i helgen kommer han vara här. I min hemstad. Alldeles alldeles för nära.