tisdag 28 juni 2011

Make a mess out of me

Det är så stökigt överallt. I mitt rum. I min stad.
I mitt huvud. I min säng.
Stök med pojkar. Stök med pengar.
Stök med livet.
Men det gör ingenting. Ibland får det vara dimmigt och dammigt.
Och imorgon flyger en person som får mina kinder att rödna hit. Och jag kan höra folkmassan sjunga med till Coldplay från min balkong.
Ryser enda ner till tårna.

måndag 20 juni 2011

dunkande hjärtan klockan kvart över fem



- Och när jag känner att ingenting är på riktigt och allt är ingenting, så tänker jag på henne. För hon var på riktigt. Med henne är allt så fruktansvärt mycket.

De har en kärlekshistoria som aldrig kommer ta slut. Och han måste ge henne kärleksord som får henne att brista i tårar om och om igen. Måste väva ihop fingrarna med varandras efter hundratals dagar och nätter ifrån varandra.
De lägger armarna runt min hals.
- Nej stanna! Vi klarar oss inte utan dig.
Säger dom med saltiga kinder, inträngda på klubbens trängsta hörn. Dit laserstrålarna inte når och basen blir till meningslöst brus.
Vi gick hem längst med kanalen i regn under ett alldeles för litet paraply, somnade i en trång säng och vaknade precis så man vill vakna varje morgon.
Vi är supertrion som får en att vilja sträcka upp nävarna i luften som Powepuffpinglorna.

onsdag 8 juni 2011

sådana dagar



Det har varit sådana dagar när man låter gräset kittla en i nacken. När man blir snurrig av sol och öl. Och man dansar bakom konstepidemins tegelhus.
Jag såg min sångfågel kyssa någon ny. Gungade henne i armarna precis så som han gjorde med mig. Och jag kunde känna hur hjärtat sipprade ut i hälarna och gjorde fötterna till betong.
En borttappad och återfunnen vän höll min hand som om alla dessa år aldrig varit.
" Det är så orättvist. " sa han.
Jag nickade och gömde tårarna i hans tröjärm.
För det är så det känns.

himla
orättvist

onsdag 1 juni 2011

05






Maj månad stod stilla. Trots blommande träd och humlesurr.
Jag och min sångfågel tog två olika vägar. Det var så tyst när vi sa det. Vi nästan viska när han släppte min hand.
Och jag var inte olycklig men heller inte så lycklig.
Jag stod mitt i mellan. Mellan tid och hastighet.
Jobbade eller satt i blommande parker och läste. Drog in djupa andetag,för maj luktade ju så gott.
Promenerade över kullersten och trasig asfalt, för gatorna var torra och dammiga.
Somnade i en väns soffa, vaknade och traskade hem med vind i håret.
För nätterna var stormiga.

Men nu är det juni och det springer i varje centimeter av min kropp.
Jag ska springa fortast av alla.