torsdag 28 mars 2013

The Princess Bride


She looked at him. Then she looked away. He was too beautiful.
" I love you, " Buttercup said. " I know this must come as something of a surprise, since all I´ve ever done is scorn you and degrade you and taunt you, but I have loved you for several hours now, and every second, more. I thought an hour ago that I loved you more than any woman has ever loved a man, but a half  hour after that I knew that what I felt  before was nothing  compared to what I felt then.
But ten minutes after that, I understood that my previous love was puddle compared to the high seas before the storm. Your eyes are like that, did you know? Well they are. How many minutes ago was I? Twenty? Had I brought my feelings up to ten? it doesn't matter.
Buttercup still could not look at him. The sun was rising behind her now; she could feel the heat on her back, and it gave her courage. 
" I love you so much more now than twenty minutes ago that there cannot be comparison. I love you so much more now than when you opened your hovel door, there cannot be comparison. There is no room in my body for anything but you. My arms love you, my ears adore you, my knees shake with blind affection. My mind begs you to ask it something so it can obey. Do you want me to follow you for the rest of your days? I will do that. Do you want me to crawl? I will crawl. I will be quiet for you or sing for you, or if you are hungry , let me bring you food, or if you have thirst and nothing will quench it but Arabian wine, I will go to Araby, even though it is across the world, and bring a bottle back for your lunch. Anything there is that I can do for you, I will do for you; anything there is that I cannot do, I will learn to do. I know I cannot compete with the Countess in skills or wisdom or appeal, and I saw the way she looked at you. And I saw the way you looked at her. But remember, please, that she is old and has other interests, while I am seventeen and for me there is only you. Dearest Westley-I´ve never called you that before, have I?- Westley, Westley, Westley, Westley, Westley-darling Westley, adored Westley, sweet perfect Westley, whisper that I have a chance to win your love."
And with that, she dared the bravest thing she'd ever done:
she looked right into his eyes.
He closed the door in her face.
Without a word.
Without a word.

Här får ni ett litet boktips på skärtorsdagen. The Princess Bride av William Goldmans. Det har blivit en av mina absoluta favorit böcker. Den är helt enkelt helt genialiskt. 
Den mest romantiska kärleks historia jag läst fast med en smula humor och en bok fylld av prinsar och prinsessor, banditer och hjältar. 
Har ni inte läst den så gör det!

make

Jag är hemma i Sverige på besök. Gav var här och hälsade på. Träffade mamma och pappa, syskonen och vännerna. Alla blev stormförtjusta så klart. Vi låg i min 90säng och hånglade, tittade på bebifoton och kittlade varandra i armhålorna. Nu har han åkt tillbaka till Edinburgh och jag stannar en vecka till. Kära kära Göteborg, du är så solig och fin.

Ps. Tycker ni om sådana här inlägg? med boktips och sånt? Är det något ni önskar jag gjorde inlägg om eller något ämne ni vill att jag ska skriva texter om? Skulle tycka det var jätteskoj med tips om ni har några.

torsdag 21 mars 2013

där du kommer ifrån I



Vi sitter på exakt samma tågresa som vi gjorde för två år sedan. Men allt är annorlunda nu.
Jag vrider på axlarna och knäpper med tummarna. Han skrattar, lägger handen på min hand. Han säger åt mig att inte vara nervös. Det kommer gå jättebra, dom kommer älska dig.
Jag vet.
Jag vet att det kommer gå bra. Jag har lätt för att prata med vuxna människor. Vuxna föräldrarmänniskor, vuxna chefmänniskor, mormor&morfarvuxnamänniskor.
Jag klarar alltid av dom bra.
Men det här är viktigt och stort för mig. Det är en första gång. Och då vrider jag på axlarna och knäpper med tummarna.
Killar har presenterat mig för sina föräldrar förut. Skakat hand i ett kök, pratat om jobbtitlar och framtidsdrömmar utan någon större tyngd. Mest för artighetens skull.
Men Gav's föräldrar har hört mitt namn i över ett år utan att veta vem jag är. Dom vet bara att jag är en flicka, en flicka deras son håller om om nätterna, någon han pratar med och delar tankar och känslor med.
" Det här är det första minnet jag har av dig" säger han i stolen bredvid.
" Du på andra sidan tågbordet, med ditt knä mot mitt. Sovande och invirad i en halsduk så att bara näsan stack fram. Kommer du ihåg det?" 
Jag nickar. Det är mitt första minne av honom också. Tågresan hem från Glasgow för två år sedan.
" You had a big lovebite on your neck. Do you remember that? " säger jag och flinar. " You didn't get from me "
Han var med någon annan då. Och jag blev nervös runt hans sällskap utan att förstå varför. Jag sa inte ett ord till honom under min korta visit i Edinburgh. Och där på den där tågresan satt jag och tänkte att denna pojke, pojken med sitt knä mot mitt, som gör mig så hiskeligt nervös kommer jag nog aldrig få se igen.
Han vilar blicken i min och säger att det är lustigt. Att det är som att han sitter med en annan människa. " Jag trodde du skulle bli svår att lista ut. Men allt känns självklart med dig. "
Och nu sitter vi här hand i hand, knä mot knä på väg till hans föräldrar som jag aldrig har träffat förut för att dricka kvälls te och spendera helgen tillsammans.
Och jag vrider på axlarna och knäpper med tummarna. Han lägger sin hand på min och alla lovebites är mina nu.
In the long run.


torsdag 7 mars 2013

fyra dagar Edinburgh

Lite såhär har det sett ut för mig under den senaste tiden i Skottland:
Utsikt från köksfönstret
En tidig måndag när man vaknar och allt runt omkring en känns tyst och lugnt. Som att alla människor har valt att sakta ner just precis den här måndagen. Trafiken är inte lika tung och den kraftfulla vinden från natten innan har lagt sig och gett upp. Alla andra är på jobbet eller på universitetet och jag får chansen att ligga i min säng med en kopp te tillsamman med Alice och hennes äventyr, Jane Eyre, Bukowski, lilla Lolita och alla andra läsvärda. Min perfekta måndag.


Några vänner blev trötta på allt plugg-kaos och ställde till med fest. Vi dansade i sofforna, spillde rödvin på heltäckningsmattan, satt med dinglande ben utför fönstret med de höga bergen som utsikt.
Mittiveckanfester


Dagen efter vakande jag upp av att rummet var för varmt. Pannan var kokhet från solljuset och termometern visade 16+. Perfekt!
Tog våra trötta ben ner till caféet under oss och beställde frukost. Soppa och typiskt brittisk frukosttallrik. Klappade oss på magen av mättnad och spenderade resten av dagen med promenader genom parker och stan.



På söndagen tog min kissekatt med mig ut på traditionell Ceilidh-dans. Tror aldrig jag har skrattat så mycket i hela mitt liv. Först blev vi serverade Haggis med potatis och rotmos (som typ är det godaste som finns) Haggisen bars ut av kocken med ett följe av män med säckpipor. Man läste upp dikter av Robert Burns och sjöng med till skotska folksånger. Gav tog min hand och bjöd upp mig på dansgolvet där vi snurrade runt i timmar. Lärde mig minst fem olika traditionella folkdanser och skrattade så det bubblade i magen med kinden lutad tätt mot min älsklings axel och med hans armar runt min midja. Snurrsnurrsnurr tills vi föll till golvet i ett gapskratt. 

Jag hoppas ni har haft en superfin vecka ni med än så länge. Har ni också prövat på något nytt det senaste eller har ni kanske några roliga planer inför helgen?