måndag 29 juli 2013

" Jag har bara träffat på en, som uppskattade mitt människovärde, och han gjorde det inte heller. "

Här kommer ett litet boktips såhär på en svettig måndagskväll.
Norrtulls-Ligan är en fin, skojig, 130 sidor lång bok som är perfekt att läsa på stranden.
Den handlar om ett gäng tjejer i tjugoårs åldern som flyttat till Stockholm för att bo tillsammans i en trång liten tvåa. Vi får följa hur en stark vänskap svetsas samman mellan Elisabeth, Baby, Eva och Emmy. Vi får ta del av deras tankar om livet, kärleken, en underbar Stockholmsskildring och deras kamp om att vara några av de första kvinnorna ute i arbetslivet i början av 1900-talet. En ständig kamp om rättvisa och stolthet.
En charmig liten klassiker skriven av Elin Wägner som blivit till en av mina favorit böcker!
läsläsläs


"-Nej Baby, sade jag, man får aldrig den man vill ha, men man kan möjligen få den en annan vill ha, och det är lika bra, nästan bättre."

torsdag 25 juli 2013

moln torsdag

Hur mycket jag än älskar solen och den klibbiga sommarvärmen så är en molnig torsdag precis vad jag har bett om. En dag att bara göra saker i lugn och ro utan solångest.


Vakna lite svettig i min säng och börja dagen med morgon te. Sträcka på alla ben och armar. Höra trafiken rusa förbi utanför fönstret och blunda i bara tio minuter till.


Tar på mig en tunn klänning och snör åt skona hårt och springer ut till frukt och grönsaksaffären mittemot mitt hus för att köpa frukostfrukt!


Spenderar hela dagen med att läsa böcker och att skriva. Har massa skrivande att göra den här månaden ju och det är himla roligt men också lite stressigt. Så jag lyssnar bara på en massa 60-tals pop och skriverskriverskriver och läser.

Blir trött på att vara ensam och möter upp fina vänner för att promenera i stan lite, tar oss till en stilla sjö för ett kvällsdopp och avslutar dagen hemma i någons kök med ett glas vin och mycket flickskratt.

Precis så ska den här torsdagen se ut. Än så länge har jag bara hunnit med den utdragna morgonen med te och flingor. Hur ser eran dag ut?

måndag 22 juli 2013

hon har framtanden lite på sned

Hon har framtanden lite på sned min mamma. Efter att ha sugit på tummen tills hon blev alldeles för gammal. Men hon är det vackraste jag någonsin sett.
Det är så lustigt det där, att de där personerna som man haft vid sin sida sedan din egna evighet, dom som vet din första rörelse, ditt första ord och känner av dina nervösa tankar är dom du kanske känner minst av alla. Egentligen.
Din närmsta.
På ett sett.
En främling.
På ett annat.
Jag sitter uppe på en vindsvåning hemma hos mormor och går igenom en massa dammiga låder med bort blekt text på. Jag skulle gissa att det en gång stått "flickornas sovrum" på dom med stora bokstäver.
I lådorna ligger gamla skolböcker med en främlings namn på. Ett namn omfamnat i ett hjärta. Det ligger gamla foton på min mamma i en grå liten papperspåse som hennes första pojkvän tagit på henne. Dagböcker, kändis-kort, anteckningar och gamla vykort.
Ett liv innan pappa, ett liv innan min bror och mig. Innan min syster och familjemiddagar och skolupphämtning. Ett liv där vi inte kände varandra.
Vi har varit främlingar också. Mamma och jag.
Pappa och jag.



tisdag 16 juli 2013

aldrig aldrig blir vi som dom



Jag minns hur vi satt där i hennes mammas kökssoffa som var inklädd med ett ljust blomtyg och hade vitmålade armstöd som hade repats under åren med lill fingret invirat runt hennes och svor, svor att vi aldrig skulle bli som dom.
Vi älskade att krypa upp i deras armar när väggarna föll över en och när livet kändes som ett par förstora byxor som inte gick att hålla uppe och som bara föll till marken. Vi älskar dom för hur dom dabbade med våta handdukar över uppskrapade knän, den där trygga handen som skyddade och kramade om mina små fingrar tryggt. Och vi älskar dom för att den handen fortfarande är där och för att dom hjälpt oss växa i dom där byxorna.
Men våra föräldrar var ju sådana som tog livet för på stort allvar, dom var de som hade sett för lite och nöjt sig med lagom. Dom som hade valt ett 9-5 dagar liv med Volvo bilar och otur i trav-spel på lördagar.
Och vi satt där i hennes kök i hennes mammas 9-5 soffa och svor "aldrig,aldrig blir vi som dom. Okej?"
Vi var sjutton och levde livet snabbt. Tappade bort veckodagar i kvällsmörkret och ramlade in i helger utan att tänka om eller titta tillbaka. Vi hade ständigt vind i håret och rosiga kinder från snabba steg och snurrande huvuden. En pojkkyss var störst av allt och hjärtat gick alltid balansgång för nära kanten som ledde till ett djup utan någon botten.
Jag var en ledsen sjuttonåring, det var vi nog alla på ett eller annat sätt. Vi tjejer som hängt ihop sen barnsben.Vi hade ju alla sjunkit och simmat upp igen någon gång. Och nu var vi sjutton och tänkte att det här är tiden som alla vill minnas och aldrig glömma. Vi svor för att hela livet skulle minnas och kännas. Att livet alltid skulle vara snabbt med borttappade veckodagar. Veckodagar var ju inte något viktigt ändå. Vi skulle alltid dricka direkt ur vinflaskor i fönstret på en onsdagskväll med The Who i högtalarna, slängandes med håret och stampandes i sängen dansande tills vi föll ihop utmattade och struntade i den tidiga morgonen som drog oss i benen för att försöka få iväg oss till borde och måste. Livet måste var mer än rutiner och ansvar, mer än tid och scheman. Eller hur? Mer än det som våra föräldrar spelar upp varje dag samma timmar.

Nu idag, i denna stund sitter jag i hennes kökssoffa, kökssoffan hon har fått ärva från sina föräldrar, den blommiga 9-5 soffan och tittar på hur hon står bredvid sin mamma med kökshandduken hängandes ut från byxfickan i hennes allra första 1a uppe på Ramberget. Vi talar om LP-skivor, nya arbetskollegor och om vädret. Bakifrån ser dom nästan identiska ut  med deras tunna axlar och smala midjor. De bär slitna jeans som går upp ovanför naveln och rör sig fram och tillbaka i samma takt längs med diskbänken. De hackar grönsaker och kokar vatten. Skrattar åt samma skämt och lutar huvudena mot varandras axlar.
2012 var året vi började samla vuxenpoäng i fickorna. Det började växa små fjädrar bak på skulderbladen som fördes tätare och tätare intill varandra och 2013 blev året vi flög där ifrån in till något som var vårt egna. Vi flög bort från den där vinden och de snabba helgerna, växte i dom där byxorna och landade i något som var mitt i mellan 9-5 och ständig balansgång längs med klippväggar.
Om man tittar tillbaka var den där vinden mer av en stökig storm som höll mig vaken under nätter och som trasslade till håret.
Och den där farten i 110 km/h var mer som ett maraton man ville se mållinjen av.
Och nu är man tjugotre och liknar sin mamma,lagar köttgrytor i ett eget kök och lever efter scheman. Men den där balansgången är fortfarande där och byxorna hålls fortfarande uppe med skärp men man är i alla fall betydligt närmre mållinjen.
Att vara sjutton var ett hemskt stort äventyr men det som är framför fötterna är ändå något större.

onsdag 10 juli 2013

Sommar-Göteborg

Tänkte vi skulle ta en liten titt på vad jag har hunnit med mina första veckor hemma i Sverige. 
Gavin var här och hälsade på och bodde åter igen i mitt gamla flickrum hemma hos pappa i Majorna. Vi spenderade dagar och kvällar med att spela vinylskivor hemma hos min bror och Julia, drack rödvin så läpparna blev svarta, vandrade genom botaniska trädgårdar och skogar för att komma till midsommarfester och andra utomhus klubbar.
Vi spenderade varma kvällar nere vid hamnen, badade nakna och skar upp benen på havstulpaner och vassa kanter. Somnade i gräset mellan klipporna med musik i bakgrunden och hånglade mest hela tiden. Sedan var det dags för Gav att åka tillbaka till Skottland och vi stod gråtandes på flygplatsen och kramades hejdå i säkert en halvtimma innan jag lät honom kliva ombord på planet. 2 månder. Jag.håller. på.att.dö!
Tänkte låta hjärtat och huvudet vila lite och tog 13.00 bussen till Orust en dag för att hälsa på fina Linda och hennes hundar. Vi tog långa promenader, badade från bryggan, spelade Settlers (så beroende!!) grillade och myste i de stora sofforna framför romantiska komedier som vi sett så många gånger att vi kan varje replik.
Sedan kom bästa Skottland-gänget bestående av Denis, Mhairi, Jordan, Catty och min  gulligaste Ida hit. Ett himla stiligt gäng. Vi spenderade tiden ute på öarna, busade på klubbar och fick sommarblåmärken, dansade och åt glass nere vid kanalen. Nu kommer vi inte ses för ens i slutet av augusti. Nåja, två helt ypperligt fina första veckor hemma i Göteborg helt enkelt.

måndag 1 juli 2013

och snälla sakna mig inte i tårar

Han leker med pilträdets blad mot min kind, kittlar med toppen innanför örat för att få mig att skratta igen.
-Vi är så bra på att skratta du och jag, säger han och skrattar stort så att det ekar mellan bergen. Pröva du också, säger han sen.
Jag sätter mig upp och tar ett djupt andetag och skrattar från magen.
- You are a silly little rabbit, säger jag och slickar honom retsamt bakom nacken.
Han håller sina fingrar om mina lite hårdare än vanligt och jag knyter så gott jag kan. Vägrar.släppa.taget. Snälla stanna ett litet tag till. Bara en dag eller så.
Solen kastar ut sina sista armar och bländar oss i ögonen, vi ligger utan kläder mot en klippvägg med vått hår och frusna läppar. Vattnet är mörkt men lika mjukt som sidentyg mot kroppen. Det spelas en låt i bakgrunden och han kysser mig så som kyssar kändes när jag var sexton. En kittlande känsla letar sig fram bakom örat när jag känner hans armar runt min midja. Sluta aldrig röra vid mig.
Och där sitter vi. Där sitter vi och kysser varandra utan att förstå, förstå hur mycket vi kommer sakna snart.