onsdag 24 april 2013

och du kommer nicka lika säkert som du nickar nu.



De svarta kråkorna i min sovrumsvägg har fått små ungar. Våren väcker oss tidigt varje morgon med fågelrop och Gav står inte längre ut att sova hos mig när han har sina lediga dagar.
Men nu är han här hela tiden, sida vid sida ligger vi i min säng och jag ser hur morgonsolen bildar ränder över hans ansikte från persiennerna.
När våren är här och har lagt sig för att stanna vaknar hela världen upp en timma tidigare, medan han och jag ligger kvar i sängen på skrynkliga lakan långt in på dagen. Vi talar om döden och saknad. Om att åldras och försvinna. Jag viskar hur mycket jag är rädd för döden och allt den tar så nära det bara går och han måste be mig att säga det igen för att det är så tyst.
Vi pratar i timmar om de saker som skrämmer oss mest av allt och det känns tryggt att jag inte är ensam om att vara rädd. Vi är två.
Han berättar att han kommer bli gammal och bli sjuk i alzheimers.
"Det kan du inte veta säkert" säger jag med pannan lutad mot hans ryggslut. Men han nickar. Jo. Alzheimers ligger på båda sidor av familjen.
Vi ligger tysta en liten stund och lyssnar till våren utanför fönstret. Plockar upp tankar och sparar dom i fickorna.
" Då kommer jag sitta vid din sida varje dag" säger jag. " Och du kommer inte komma ihåg vem jag är men jag kommer ta din hand och säga mitt namn och du kommer säga ditt. Och du kommer undra vem jag är och fråga om jag vill ha socker i kaffet, och jag kommer nicka. Och vi kommer tala med varandra bara några minuter innan du känner att det är något speciellt med oss två. Och jag kommer hålla med och säga att det känns som att vi känt varandra hela livet. Visst gör det? frågar jag och du nickar. Så där säkert som du nickar nu. Och du kommer falla i kärlek med mig om och om och om igen."
Han ler och dra mig intill sig och kryper in med näsan under min haka och säger:
"Jag längtar till att växa och bli gammal tillsammans med dig"

söndag 21 april 2013

morfar

Anledningen till tystnaden på bloggen har varit för att mina käraste morfar gick bort alldeles nyligen.
Dagarna har spenderats i sängs med min pojkes armar runt mig och hans hand som torkar tårarna från kinden. Känns så tungt att vara så långt borta från min familj just nu.
Min fina morfar som varit där hela mitt liv och älskat mig är nu borta. Det är en jobbig tanke som bultar bak i huvudet att han inte längre kommer vara där när jag kommer hem. Att mamma har förlorat sin pappa och att mormor har förlorat sin kärlek som hon haft vid sin sida sedan hon var 16 år gammal.
Så just nu gör jag mitt bästa för att få dagarna att gå ihop med skolarbete och annat stress som våren för med sig.

Jag älskar dig för evigt min morfar.

måndag 8 april 2013

april

April har börjat och i Edinburgh är våren här. Fast lite snö har det fallit under nätterna men dagarna har varit fyllda med sol och plusgrader. På bloggen har det varit tyst pga av Sverigebesök som var så himla fint och sen födelsedags firande!
Jag hade födelsedagsfest med alla mina skottar och vi dansade och dansade och dansade. Soffan gick sönder, någon kissade ner sig i trappan och min läskiga granne kom och knacka på och sa att om vi inte höll skäffta så skulle han ringa dit sin son som kunde komma och "fixa" oss. hehehe good times, good times.

 Fick en Diana av mina fina vänner + annat gör fint. Vet ca 0 ting om kameror men man kan ju lära sig tänker jag . Har la hela livet på mig, jag är ju trots allt bara 23 hehe.
Har tagit mig en riktigt lång bakis dag (välbehövd sådan) och nu ska jag på bio och se Spring Breakers. Är så sjukt pepp på den här filmen. Har väntat i 100 år ju!


Hur har eran april varit än så länge? Kom ihåg att om ni har några önskemål ang bloggen så lämna en kommentar bara. Puss!

där du kommer ifrån II


Det är bäddat i två olika rum. Jag ska sova i hans gamla pojkrum som har väggarna täckta med gamla filmaffischer, hyllor med VHS-band och inne i ett av hörnen står en silverfärgad cykel som är alldeles för liten nu.
Gav ska sova i gästrummet ovanför mitt och jag kan höra hur han tassar över trägolvet fram och tillbaka. Hans mamma har lagt en hög med filtar på sängkanten om jag skulle bli kall under natten och den långa kramen jag fick när jag klev över tröskeln sitter kvar runt om axlarna.
Kanske känner vi varandra bättre än vad jag trodde. Nu är jag mer än ett namn. Så mycket mer.
Hans mamma är religiös och har bäddat i två olika rum.
Jag tycker det är fint, fint när jag ser pojken min hålla om mig i ett grepp som inte vill släppa taget. Som inte vill lyssna på sin mamma och hellre sover här hos mig. Jag tycker det är fint att jag måste tjata iväg honom och ser hans sura putande läppar när han stänger dörren efter sig.
Jag tycker det är fint att vi är i hans föräldrars hem och att jag får se att han är deras son. Jag tycker det är fint att människor talar med varandra på olika sätt. Att Gav talar med ett lugn och med en trygghet som annars är svår att hitta hos honom. Precis så som min mamma och pappa talar med mormor och morfar när vi är på besök där. Så som jag talar med mina föräldrar när jag är hemma också. Det är fint att se att öronen, ögonen och munnen kommer från hans pappa. Att skrattet och humorn kommer från hans mamma. Sättet han rör sig på är en blandning från dom båda två. Det är fint att se familjeporträtten hänga på väggen med mamma,pappa,bror,bror och lille Gav och se hur alla ser ut som varandra. Det känns bra att dricka te ur en kopp som Gav hållit i sin hand sedan han var ett litet barn och att våra läppar nuddar samma gamla porslin nu när vi båda är vuxna. Vuxna barn i hans familjehem.
Hans föräldrar lämnar hemmet tidigt på morgonen och jag kan höra hans tassar ner för trappan så fort vi blivit ensamma.
Jag vänder mig om och låtsat sova, blundar hårt med ett leende som inte går att ta av. Dörrhandtaget går ner och där hamnar hans armar runt mina igen.