torsdag 27 september 2012

kära mamma och pappa



Allt går så fort när allt är nytt.
Skolan är svårare än jag naivt hade väntat mig. Men det går bra, tar bara upp mycket tid. Imorgon har jag bott här en hel månad. Redan. Jag tar mig om pannan. Den blir så varm när huvudet är stressat. Det är höst här. Riktig höst. Löven ligger blöta på marken och luktar gott när jag går morgonpromenaden till bussen. Tänker varje morgon " måstemåste köpa en halsduk "
I skolan är det skoj. Man lär sig nya saker och träffar nya vänner. Åh varför måste jag vara så blyg? Kommer alltid in i gruppen sist av alla. Men nu är jag inne. Och vi skrattar på lunchraster och dricker öl på lördagar.
Efter skolan pluggar jag på mina vänners jobb tills det är stängning och sen går jag hem och försöker laga mat. Tycker det är himla tråkigt och låter hellre rumskamraterna laga medan jag berättar  roliga historier om skolan. They don't mind.
Sen vet man att man borde sova men man vill inte. Stannar uppe för sent och dricker vin ur porslinsmuggar för att vi råkat krossa alla vinglasen.
De senaste nätterna har jag haft en bröstkorg som passar kinden precis. Han ringer på dörrklockan mitt i natten och väcker alla. Och man svara med nyvaken röst och undrar vem det är. Då säger han att han vill sova bredvid en. Honom kramar jag om så hårt jag kan innan han måste gå på morgonen.
Mamma och pappa undrar om jag har det bra. Och jo tack lilla mamma och pappa. Här har jag det bra. Oroa er inte.

ps. har äntligen hittat en kamera så jag kan visa lite roligare bilder på hur allt är här. om ni skulle vara intresserade! måste bara hitta lite sladdar först. Hm.

måndag 17 september 2012

lördagsfeber

Jag ligger utsträckt på vardagsrumsgolvet med bröstkorgen uppblåst av surriga drinkar. Tröjan är nerspilld med öl och jag blir påmind om att vår landlord inte tycker om att vi går med högklackat på trägolvet. Jag sparkar av mig skorna och vilar ögonen en sekund. Det ligger någon bredvid mig. Hans tröja har åkt upp lite över naveln. Han ställer frågor och berättar historier om sjörövare och skumma fetischklubbar i Tyskland. Ibland får han mig att skratta. Sen frågar han om det är sant det mina rumskamrater säger, att jag känner mig ensam i min säng i det nya rummet.
Min rumskamrat pussar min panna och skrattar, viskar i mitt öra:
kyss honom.
Han har hållit sin hand mot min rygg hela kvällen på dansgolvet. Jag kände hans axel mot min i baren. Det var han som bad mig bjuda hem alla på drinkar.
Men jag vill sova. Jag tycker om att sova ensam i min säng.Jag vill inte ha sällskap. Tycker om att vira lakanen flera varv runt benen. Jag vill inte ha hans hand på min rygg heller. Sist av allt vill jag ha hans läppar mot mina, trots att han är söt.
Så jag sätter mig upp och skakar på huvudet.
" Jag är inte ensam. "

Jag låser dörren till mitt rum och tänker på han som drog upp gardinerna eftermiddags och sa:
" Tänk att solen har hunnit gå upp och sen ner igen medan jag har haft min näsa i din hud"



Han får kyssa mina läppar och hålla handen om min rygg.
När han vill.

fredag 7 september 2012

mörka Arthur's Seat

 


Jag gömde mina rosiga kinder i din jacka uppe på ett blåsigt Arthur's Seat och magen var täckt med is som spred sig upp till bröstet. Små komplexa flingor som svider och river. Och man tänker:Tittar han inte  på mig snart stannar hjärtat. För det blir kallt. För jävla kallt.
Vi gick på rad som barn på lekis. Jag klättrade sist av alla för att få se fyrverkerierna, upp för ett snirkligt och becksvart Arthur's Seat. Mina anklar vred och vände sig , snubbla och halka. Jag skrattade och sträckte på fingrarna för en stödjande hand eller arm. Men det var inte din hand som hjälpt mig upp för branta kanter och hala grusvägar. En fransman med lock i luggen höll min hand hela vägen upp. Och trots att det inte var hans hand jag valt att hålla så var jag så illa tvungen för det var den enda som erbjöds.
Uppe på Arthur's Seat är det så mörk att man inte kan urskilja varandras ansikten, man känner igen genom klangen i folk röster och ojämnheten i deras rörelser. Man sitter tätt och håller om varandras axlar och ger exalterade blickar upp mot en sammets blå himmel med färgglada elddroppar som speglas i ögonen. Och fyrverkeriernas smällar ekade med obehag och fascination mellan de sju kullarna och lämnade sedan efter sig en tystnad tillsammans med radiobruset från konserten. 
Jag vill hålla din hand. Gräva med tummen i din handflata.
Fransmannen frågar om jag vill vara med och spela poker till helgen och jag hinner inte svara för ens du drar mig intill dig och du säger att jag kan spela poker med dig istället. Och jag stoppar mina rosiga kinder i din jacka. Men så fort fyrverkerierna har slocknat  reser du dig upp och går, utan att titta bakåt. Is i magen. Och den branta backen ner är mörk och främmande. Jag ramlar och slår upp knät. Det gör ont men jag vill inte börja gråta. Du är där på en sekund och har min hand men du släpper den lika fort när jag kommit upp på bena. Jag hann inte ens se ditt ansikte men jag känner igen cirkelrörelsen du gör med tummen när du rör vid mig. Du släpper och går. Säger inte ens hejdå.

Ett par dagar senare ligger jag i din säng med ditt pekfinger invirat i mina trosor. Du vilar läpparna mot min höft och vi säger inte så mycket. vi har legat i hans lakan i timmar. Tysta timmar. Kanske för att båda är trötta eller för istapparna i magen. Jag vet inte. Jag tar båda händer om hans huvud och säger "förlåt för att det var så konstigt sist. Jag vet inte vad som hände. det var bara konstigt." Han skakar på huvudet och säger förlåt han också. Sen tar han mig i sina armar och håller mig länge. Tittar inte upp. Bara håller. Jag börjar våga fråga frågor jag inte har vågat fråga innan och han vågar svara med svar han varit försiktig med förut. Jag frågar bara lite, viskar tätt intill örat för jag vet att han är blyg med att berätta. Det är vi båda två. Vi kan vara blyga tillsammans.
Om du vill?