The roadtrip

Det blev svårt det där. Det med att sakna någon som gått en förlorad, att lämna in skolprojekt och samtidigt vara någorlunda nöjd med dom, stressa med den vanliga vardagsstressen med räkningar och hyra. Allt på samma gång. Tog en paus från bloggen och ber om ursäkt för den oanmälda tystnaden.
Men så kom ju maj, mitten av maj som jag har väntat så ivrigt efter.
En fyra dagars bilresa genom Nord Irlands kust ner till Dublin.
fy.17.vad.vackert.allt.var.........

Vi började med att lämna fina lilla Edinburgh tidigttidigt på fredag morgon och tog flyget till Belfast. Gick runt i centrum, åt lunch på ett litet fik. Gick och tittade på The Wall Of Peace, gick på utställning och såg patriotiska parader med unga pojkar klädda som soldater som fick det att krypa obehag längs med nacken. När vi fick nog av Belfast letade vi upp bilen och påbörjade våran lilla roadtrip. 

 

Vårt första stopp blev Catty's kära hemstad Killinchy. Promenerade runt i den lilla fiskehamnen i väntan på hennes mamma och pappa för att sedan gå och äta middag på en Irländsk liten pub där bartendern berättade historier från hans busiga tonår. Han berättade också att hans dotter förälskat sig i en svensk pojk och nu bor hon tillsammans med honom Stockholm.Aaaaw löve!

Övernattade i hennes gamla flickrum ute på landet omgiven av kossor och nyfödda lam. Med höns i bakgården och en kissekatt som ville ligga bredvid mig mest hela tiden och bli kliad bakom örat på. Låg i trädgården med gödsellukt i näsan och solstrålar i trötta ögon. Mmmh livet ♥

 På lördagen fortsatte vi våran lilla resa längst med kusten. Med neddragna vindrutor och fladdrigt hår kände vi lukten från havet hela resan. Körde upp och ner i dalar och berg, längs med stupande klippväggar med Beatles på högsta volym. Åkte igenom små byar och hade glasspauser och snabba kisspauser längs med motorvägen. Älskar känslan av brännande bilplast mot armbågen efter timmar i en liten skumpandes bil på alldeles nya vägar. Finns liksom inget bättre.

Skulle ta ett fika stopp. Vi ville dricka kaffe och äta ostmacka på något vackert ställe tänkte vi och körde upp för en lång snirklig väg där man hoppas att man inte fick mötande trafik för det fanns det ingen plats till. Väl uppe på toppen hittar vi ett ödelagt gammalt hotell med utsikt över hela havet. Det ligger glassplitter över hela golvet och de röda sammets mattorna är dränkta i damm och sand. Taket håller på att rasa in på flera ställen och danssalen är fortfarande möblerad men där vågar vi inte gå in för det knarrar så hiskeligt när du går på golvet. I hörnen sitter kråkor och kraxar och ibland blir vi skrämda av de ekande vingslagen. Perfekt fika ställe!!! tänker vi. Himla spännande. Hittade på massa historier i huvudet att hotellets öde hade slutat i ungefär samma anda som i The Shining och totally believed it efter ett tag. Då åkte vi därifrån.

Fortsatte vidare till lilla byn Ballycastle. När vi åkte genom dom små husen som var omringade av så mäktig natur tänkte jag på hur himla mysigt det skulle vara att åka dit igen när jag var gammal och skrynklig. Bo i ett litet hus med havsutsikt och med en trädgård fylld med hundra kattungar. Vi stannade på Ballycastle Beach och hade fötterna i sanden och bara njöt över hur jävla fantastiskt vackert allt var. Åker ni någonsin till Nord Irland så besök denna lilla stad. 

Tillslut blev det natt och mörk. Vi blev trötta och somnade i bilen. Nattinatt.

Till sist blev det söndag och vi körde resten av vägen ner till Dublin.

Dublin alltså. Min nya favoritstad! Så mycket glada härliga människor, uteliv och fantastiska stadsparker man kan dricka vin i. Vi parkerade bilen med en gång, checkade in på vårt hotell och promenerade runt hela dagen. Shoppade och gick på restaurang. Låg i en solig park med vin, lyssnade på gatumusikanter och träffade pratglada människor. 

Avslutade hela Dublinbesöket och roadtripen med Beyonce såklart. Grät typ 100 gånger för att det var så bra. Kvinnan man dyrkat sen Bug a Boo kom ut 1999 liksom. Var ett känslomässigt vrak rakt igenom hela konserten men hade det så jädrans kul. Vaknade upp dagen efter med träningsvärk i benen efter all dans och en förlorad röst som fick mig att låta som Catty's kycklingar från hennes bakgård när jag talade. Önskar att jag kunde göra om hela grejen igen och igen och igen. 

På måndagen åkte vi tillbaka till Belfast för att sedan ta flyget tillbaka hem till min babycat som väntade på mig alldeles sömnig i hans säng. Gulligull ♥

Nu har jag haft en sån där magisk sommarkänsla i magen sedan jag kom hem och jag hoppas att den stannar där ett tag till.

Hur mår ni? Någon annan som ska se Queen B i Stockholm eller?
Love ♥

och du kommer nicka lika säkert som du nickar nu.

De svarta kråkorna i min sovrumsvägg har fått små ungar. Våren väcker oss tidigt varje morgon med fågelrop och Gav står inte längre ut att sova hos mig när han har sina lediga dagar.
Men nu är han här hela tiden, sida vid sida ligger vi i min säng och jag ser hur morgonsolen bildar ränder över hans ansikte från persiennerna.
När våren är här och har lagt sig för att stanna vaknar hela världen upp en timma tidigare, medan han och jag ligger kvar i sängen på skrynkliga lakan långt in på dagen. Vi talar om döden och saknad. Om att åldras och försvinna. Jag viskar hur mycket jag är rädd för döden och allt den tar så nära det bara går och han måste be mig att säga det igen för att det är så tyst.
Vi pratar i timmar om de saker som skrämmer oss mest av allt och det känns tryggt att jag inte är ensam om att vara rädd. Vi är två.
Han berättar att han kommer bli gammal och bli sjuk i alzheimers.
"Det kan du inte veta säkert" säger jag med pannan lutad mot hans ryggslut. Men han nickar. Jo. Alzheimers ligger på båda sidor av familjen.
Vi ligger tysta en liten stund och lyssnar till våren utanför fönstret. Plockar upp tankar och sparar dom i fickorna.
" Då kommer jag sitta vid din sida varje dag" säger jag. " Och du kommer inte komma ihåg vem jag är men jag kommer ta din hand och säga mitt namn och du kommer säga ditt. Och du kommer undra vem jag är och fråga om jag vill ha socker i kaffet, och jag kommer nicka. Och vi kommer tala med varandra bara några minuter innan du känner att det är något speciellt med oss två. Och jag kommer hålla med och säga att det känns som att vi känt varandra hela livet. Visst gör det? frågar jag och du nickar. Så där säkert som du nickar nu. Och du kommer falla i kärlek med mig om och om och om igen."
Han ler och dra mig intill sig och kryper in med näsan under min haka och säger:
"Jag längtar till att växa och bli gammal tillsammans med dig"

morfar

Anledningen till tystnaden på bloggen har varit för att mina käraste morfar gick bort alldeles nyligen.
Dagarna har spenderats i sängs med min pojkes armar runt mig och hans hand som torkar tårarna från kinden. Känns så tungt att vara så långt borta från min familj just nu.
Min fina morfar som varit där hela mitt liv och älskat mig är nu borta. Det är en jobbig tanke som bultar bak i huvudet att han inte längre kommer vara där när jag kommer hem. Att mamma har förlorat sin pappa och att mormor har förlorat sin kärlek som hon haft vid sin sida sedan hon var 16 år gammal.
Så just nu gör jag mitt bästa för att få dagarna att gå ihop med skolarbete och annat stress som våren för med sig.

Jag älskar dig för evigt min morfar.

april

April har börjat och i Edinburgh är våren här. Fast lite snö har det fallit under nätterna men dagarna har varit fyllda med sol och plusgrader. På bloggen har det varit tyst pga av Sverigebesök som var så himla fint och sen födelsedags firande!
Jag hade födelsedagsfest med alla mina skottar och vi dansade och dansade och dansade. Soffan gick sönder, någon kissade ner sig i trappan och min läskiga granne kom och knacka på och sa att om vi inte höll skäffta så skulle han ringa dit sin son som kunde komma och "fixa" oss. hehehe good times, good times.

 

 Fick en Diana av mina fina vänner + annat gör fint. Vet ca 0 ting om kameror men man kan ju lära sig tänker jag . Har la hela livet på mig, jag är ju trots allt bara 23 hehe.

Har tagit mig en riktigt lång bakis dag (välbehövd sådan) och nu ska jag på bio och se Spring Breakers. Är så sjukt pepp på den här filmen. Har väntat i 100 år ju!

Hur har eran april varit än så länge? Kom ihåg att om ni har några önskemål ang bloggen så lämna en kommentar bara. Puss!

där du kommer ifrån II

Det är bäddat i två olika rum. Jag ska sova i hans gamla pojkrum som har väggarna täckta med gamla filmaffischer, hyllor med VHS-band och inne i ett av hörnen står en silverfärgad cykel som är alldeles för liten nu.
Gav ska sova i gästrummet ovanför mitt och jag kan höra hur han tassar över trägolvet fram och tillbaka. Hans mamma har lagt en hög med filtar på sängkanten om jag skulle bli kall under natten och den långa kramen jag fick när jag klev över tröskeln sitter kvar runt om axlarna.
Kanske känner vi varandra bättre än vad jag trodde. Nu är jag mer än ett namn. Så mycket mer.
Hans mamma är religiös och har bäddat i två olika rum.
Jag tycker det är fint, fint när jag ser pojken min hålla om mig i ett grepp som inte vill släppa taget. Som inte vill lyssna på sin mamma och hellre sover här hos mig. Jag tycker det är fint att jag måste tjata iväg honom och ser hans sura putande läppar när han stänger dörren efter sig.
Jag tycker det är fint att vi är i hans föräldrars hem och att jag får se att han är deras son. Jag tycker det är fint att människor talar med varandra på olika sätt. Att Gav talar med ett lugn och med en trygghet som annars är svår att hitta hos honom. Precis så som min mamma och pappa talar med mormor och morfar när vi är på besök där. Så som jag talar med mina föräldrar när jag är hemma också. Det är fint att se att öronen, ögonen och munnen kommer från hans pappa. Att skrattet och humorn kommer från hans mamma. Sättet han rör sig på är en blandning från dom båda två. Det är fint att se familjeporträtten hänga på väggen med mamma,pappa,bror,bror och lille Gav och se hur alla ser ut som varandra. Det känns bra att dricka te ur en kopp som Gav hållit i sin hand sedan han var ett litet barn och att våra läppar nuddar samma gamla porslin nu när vi båda är vuxna. Vuxna barn i hans familjehem.
Hans föräldrar lämnar hemmet tidigt på morgonen och jag kan höra hans tassar ner för trappan så fort vi blivit ensamma.
Jag vänder mig om och låtsat sova, blundar hårt med ett leende som inte går att ta av. Dörrhandtaget går ner och där hamnar hans armar runt mina igen.