fredag 13 april 2012

missing person



Det känns som att allt är lite suddigt i ögonkanterna nu för tiden. Att jag går fram och till baka och hör bara skoklacken mot stengolv.
Jag minns den tiden då huvudkudden låg blöt om kvällarna för att jag inte hade någon att sakna.
Jag minns när jag låg bredvid en annan och grät för att jag var ensam.
Och nu. Nu saknar jag så det rinner saltade tårar ner från suddiga ögon som fångas upp av öronen så att det bildas små vattenpölar i dom.
En vän kom ner till staden och lindrade lite. Vi besökte havet, åt småkakor på busshållplatser, dansade på tomma dansgolv och planterade groddar i mitt sovrumsfönster.
Det är jobbigt och slitsamt att sakna när man inte vet om det kommer tjäna något till. Om jag bara hade kunnat sträcka ut handen och röra vid hans arm en sekund, då hade jag somnat lugnt om nätterna.
Igår natt berättade jag för honom vilket dansgolv jag hade snurrat på förra helgen.
- Minns du? Vi har dansat där en gång. sa jag.
Självklart, säger han.
-Det var där du stal vår första kyss.

söndag 1 april 2012

fyra år



Vi ligger andfådda på asfalten. Har råkat springa ikapp morgonljuset genom hela stan. Det är skönt att springa utan anledning.
- Tänk att du och jag har träffats för fyra år sedan. Bara en gång, i en annan stad. Och nu ligger vi här med pumpande bröstkorgar, säger han med tyngda andetag.
- Du var så arg och otrevlig. Och jag ville bara att vi skulle ha skoj men du ville inte ha skoj tillbaka, fortsätter han.
Jag minns själv hur otrevlig jag var. Att jag inte ville lyssna, ville inte prata. Ville inte stanna, inte dansa. Hur jag gick med blicken ner mot marken och bad honom prata med någon annan.
Så jag vänder mig på sidan för att hitta hans ögon.
- Jag hade tagit på mig för små trosor.
Han ser på mig med frågetecken.
- Som skavde och brände. Jag menade aldrig att vara otrevlig, förlåt.
Han ger mig en kram och skrattar stort in i min jacka.
Det kändes fint att reda ut det där. Fyra år senare.