lördag 24 december 2011

marry xmas


Pappa firade julledigt med att dricka en flaska vin och slå in julklappar samtidigt. Nu står det " God jul till tomten " på varenda paket.
Julklappskaos.

Hoppas ni alla får en underbar jul med slappt häng med fina människor och alldeles för mycket mat!
Och förresten, tack för alla fina kommentarer och allt peppande som droppar in i kommentarsfältet! Jag blir så himlahimla glad! Ni är fina.

Hoohooho maaaarry christmas! xxx

tisdag 20 december 2011

lost


Kommer ni ihåg den där känslan när man tappade bort föräldrarna på nöjesfältet ? Paniken av inte veta vart man var, vilka alla andra var och känslan att vara helt ensam. Men det fanns alltid någon som tog ens hand och förde en rätt. Någon som hittade en.

På lördagsnatten hamnade jag på en smutsig, rökig svartklubb tre trappor upp i ett hus med färgat glas i fönsterramarna. Trängdes med människor jag inte stött på, på länge och tänkte att den där sista ölflaskan inne på rummet hade jag varit bättre utan. Det var inte rätt lördag för trängsel och basbrus i öronen. Mitt i dansstegen sa kroppen stopp. Sa inte ens hejdå till mina vänner, tog på mig tjocktröjan och jackan i farten ut och andades in tre tunga andetag utanför på en svart gata. Jag hade gått i tjugo minuter med vinglande steg när det slog mig att jag inte mindes vägen till busshållplatsen. Jag skickade ett sms till en vän som sa åt mig att komma tillbaka till klubben istället. Jag vände om och gick tillbaka samma väg som jag kom ifrån. Efter ytterligare trettio minuter hade jag fortfarande inte kommit till klubben. Inte ett basbrus, inte ett skratt. Bara små vindstormar som grep tag i ståldörrar med hänglås. Industriområderna är stora här. Enorma. Stora labyrinter i betong och rostat stål. Inte en gatulampa eller husnummer. Jag ringde min vän men fick inget svar. Ringde min syster men fick inget svar. Jag var ensam. Inte en själ. Helt ensam i det område mamma och pappa brukade varna mig för när jag var yngre. Jag sprang i två timmar. Återvändsgränd. Återvändsgränd. " Ingen skulle höra mig skrika." Jag lutade ryggen mot en kall vägg och lät kroppen glida ner till marken. Hämtade andan och kände paniken sprida i varje centimeter. Tårkanalerna över kinden blev kalla och fingertopparna röda. Ringtonen ekade i öronen. Svara. Snälla svara. " Hallå?" Det fanns inte så mycket han kunde göra. Bara hålla mig lugn, och efter vad som kändes som en evighet lyckades jag ta mig till motorvägen. En taxichaufför erbjöd sig att köra mig in till stan gratis. Klockan hade hunnit slå nio på morgonen när jag tog mig upp till hotellrummet. Han kunde inte låta bli att skratta lite när jag steg innanför tröskeln. Satte sig ner bredvid mig på sängkanten, drog handen över huvudet och kysste min panna. " Åh Freja. Du alltid så vilsen."

Det enda som skiljer nu från då är att man klarar sig själv. Ingen som tar tag i ens hand och för en rätt. Ingen som letar och hittar. Det får du göra själv.
Det är jag: Så förbannat jävla vilsen.
Till och med på vägen hem från en smutsig lördagsklubb.

söndag 11 december 2011

Enfin le secret n'est plus



Jag träffade en fransman igår. Han bad artigt om han fick slå sig ner vid mitt bord. Jag nickade.
" Jag har sett dig här förut. " säger jag.
Jag har sett honom gå runt från bord till bord. Slå sig ner, skaka hand. Vissa ser besvärade ut, andra verkar uppskatta det.
Han ler och skakar på huvudet.
" Det är inte som du tror. Jag tittar inte efter någon att gå hem med." säger han.
Han förklarar hur han flyttat från norra Frankrike till Paris. Från Paris till vänner i Stockholm. Hur han blev snurrig från storstadslivet. "phjuu" säger han och lägger handen över pannan.
Och till sist hamnade han här. Han förklarar att han började slå sig ner vid folks fikabord för att lära sig det svenska språket. Men att han lärt sig så mycket mer än så. Större saker.
Det stämmer. Man märker att han vet mycket om mycket. Har förståelse och tålamod. Han får mig att skratta. Han har underliga små rutiner som får det att dra i mina mungipor. Han har historier som berättar att han levt. På riktigt.
Jag försöker lista ut hans ålder. Han ser ut att kunna vara några år äldre än mig, men talar på ett sätt som att han levt tjugo år längre.
Han liksom fastnar. Klamrar sig fast vid mig. Jag frågar om han vill följa med på fest.
" Känns det inte lite påträngande då? Vi träffades ju just. " säger han.
Jag ler och skakar på huvudet. Vi dricker upp vår glögg. Tar oss ut på de stormande gatorna, upp för en smal trappa och in på en vindsvåning. Jag minns inte hur jag fick reda på det här stället. Känner ingen. Inte ens mitt sällskap. Vi slår oss ner i en soffa. Han berättar att det är längesen han varit på fest så jag bjuder honom på en öl. Vi lyssnar till livemusik och skålar.
" Jag ljög " säger han.
Han flyttade inte från Paris för vänner i Stockholm. Han är så olyckligt kär. Han vägrar ens säga hennes namn. Och det har gått flera år. Flera år. Han suckar. Jag frågar när han ska tillbaka till Frankrike.
" Aldrig. " säger han.
Vi skiljs åt vid Järntorget sent på natten och när jag kommer hem har han skickat ett tack och godnatt på min mobil.

tisdag 6 december 2011

drive


Jag minns hur skönt jag tyckte det var att komma till nya platser redan när jag var liten. Att lämna flickrummet hemma. Den befriande känslan att öppna min röda koffert och prydligt lägga upp dagboken, tändsticksasken, tuggummi paketen och färgpennorna på någon annans nattduksbord.
Den pirriga känslan när pappa vek upp tidningen med bostäder som hyrdes ut över sommaren redan i februari. Hur hela familjen lutade sig över köksbordet och pekade ut de sommarstugor som såg finast ut. Gärna de som hade trädgård eller att de låg nära en bondgård. Pappa skakade på huvudet åt husen med för många rum och hur hela familjen uttryckte samtidigt ett imponerat "ooooh"åt de hus med kök som innehöll diskmaskin.
Sedan längtade man i flera månader. Räknade ner och kryssade över dagar i almanackan. Skrev packlistor och förklarade för mjukisdjuren att man skulle resa iväg ett tag, men att tiden går fort och att de inte ens skulle hinna sakna mig ändå.
Sen kom morgonen när mamma väckte en tidigt och man for iväg i en bil som var packad ända upp till taket. Och mamma eller storebror var tvungen att hoppa ur för att pappa skulle kunna backa ut den rostiga Volvon som gnisslade i rondellerna.
Vi åkte på alla vägar. Besökte varje stad. Ja, mamma och pappa tog mig överallt i Sverige. Och vi sjöng med i Mariah Careys alla höga toner, smulade ner sätena med kex, vilade huvudena mot varandras axlar och varje sommar köpte pappa en ny läderplånbok på Statoil.

Och nu. Nu fortfarande när jag åker bil får jag den där lukten av barndom i näsan och pirret ut i fingertopparna. Så i fredags när alla vännerna kände hopplösheten greppa för hårt om handleden tog vi bilen norr ut. Och packningen går fortfarande ända upp till taket och de höga tonerna sätter jag bättre nu än då. Och vi hade glömt att det var kallare där än hemma och frös genom nylonstrumporna. Och även om det främmande nattduksbordet inte står i ett rum med gamla rostapeter och antika trämöbler, utan i ett ljusblått pojkrum med serietidningshögar på golvet gav det mig samma befriande känsla som jag fick som liten.

söndag 27 november 2011

Do you remember when you were about five or six and you said you hated gravity? And you wanted to jump off the roof and fly?






Sally Mann

Jag låg i sängen, mitt i skrynkliga, ner smulade lakan med alldeles för platta kuddar för att jag skulle kunna somna. Låg och tänkte på människor med blicken upp mot taket.
Undrade över den där Sarah. Vad hände med Sarah?
Hon som alltid snattade godis från Hörnet. Hon som alltid drog med oss till den lilla kvarterskrogen och bad mannen i baren om att få låna telefonen, som vi sedan använda till att ringa Heta Linjen med. Hon som var först med att kyssa killar, hon som visade troskanten över jeansen. Hon som vi spottade från balkongen med.
Vad hände med pojken som rökte sin första spliff när han var tretton? Han som satt bredvid på träbänken och berättade att han var kär i mig. Att han skulle komma tillbaka och hämta mig.
Han som socialtjänsten hämtade dagen efter och jag skrev i min dagbok:
" Jag kommer nog aldrig mer få se honom igen. "
Vad hände med flickan som försökte lära mig textrader från engelska låtar ute på gräsmattan? Hon som jag tävlade med i vem som kunde stirra in i solen längst innan det gjorde för ont i pupillerna. Hon som jag begravde den döda skatan med i parken.
Vad gör alla människorna i världen?
hoppas dom mår bra.

fredag 18 november 2011

mjau






Jag drömde om kattungar. Gnuggade in ansiktet i kudden när jag väcktes av väckarklockan. Kattungarna har varit det mest bekymmerslösa denna veckan. Allt annat rasar. Rasar i samma takt som tvillingtornen. Sätter tryck över bröstkorgen och näst intill pressar upp hjärtat i halsstrupen.
Jag bestämde mig för att ta bussen ut till landet. Försöka andas lite. Min väns skinnsoffa var precis vad jag behövde. Träväggar, grusgångar och hästhagar. Hon tror på kärleken som den är på film. Vi tittar på romantiska komedier och hoppas på att allt ska lösa sig som där.
Vi ligger i en våningssäng och berättar om hemliga kyssar och pratar om sliskiga taxichaufförer.
Där var allt tyst och stilla. Så mörkt att man inte ens märker om man blinkar. Men jag har nog aldrig sett stjärnorna på närmre håll och hon fick i mig några andetag.
Kom precis hem. Klev innanför tröskeln och fick ett slag i ansiktet. Längtade genast tillbaka till de där kattungarna.
Usch, vad gör man? När man bara saknar och stressar och det bara vägrar att lämna kroppen och bröstkorgen.
Vad gör man?

måndag 7 november 2011

you make a mess of me



Jag ville bara slita i hans jackkrage. Skrika. Skrika tills det rispade i halsen:
"Du kan inte titta på mig sådär!! Som att jag är någon du aldrig träffat. Du har kysst all min hud. All min hud..."
Men jag rörde mig inte. Inte en centimeter. Fingrarna var röda från kylan och strumporna blöta från hålet i sulan. Och han. Han gick åt ett annat håll.
Jag skulle ha tagit dig i kragen.
För skulle man pudra min kropp, skulle varje centimeter hud vara täckt av dina fingeravtryck.

söndag 30 oktober 2011

Våra sängmonstren prt III



"Det är på morgonen och alla ting är mina. Du sover, jag virvlar mellan ljus och väggar. Söker mig in under skulderbladen, genom ditt kött. Lanar mitt i en mörk ton. Den ljuder så nystämd att du inte hör Att du tar handen från min hud, att du till sist tar handen från min hud. "
Cecilia Hansson

Han kunde inte ens titta på mig när jag sa;
".. men du är ju inte kär i mig längre".

Jag skulle kunna leva på drömmen jag har om dig.
Minnen jag har förvrängt till mina alldeles egna och som jag i hemlighet delar med dig.
Att släppa taget om känslorna skulle vara som att ge upp hoppet på livet. Och trots det så har jag gång på gång försökt.
Jag börjar tro att du är mitt öde, min mening med livet. Men en sekund senare låter det allt för klyschigt.
Du har aldrig varit min, och det tar emot. För att efter alla svidande tårar och sömnlösa nätter så känns det som så. Och hur mycket jag än vill glömma kan jag inte sluta minnas din genomträngande blick som likt elektriska stötar, strömmade genom min kropp och sprängde mitt hjärta i tusen bitar.
Men jag fick inga kyssar, inga omfamningar eller smekningar. Bara överanalyserade tankar om obesvarade känslor, som fick mig att kippa efter andan och känna ensamheten som stora stenar i magen.
- sluta tänk på honom är du snäll.
Du som aldrig släpper taget, du som aldrig lämnar mig ifred, du som aldrig har varit min.

har spenderat halva sommaren med den finaste pojken i världshistorien. vi gjorde allt möjligt tillsammans, pussades och sånt. sen tog det slut och nu har jag ett tomrum i hjärtat som jag fyller med meningslöst sex och alkohol.

han vill ha mig ibland, när han är full och vill ha sex, men jag vill inte ha det så men ändå går jag dit. mitt hjärta går sönder lite mer för varje gång eftersom jag tror jag är kär.

Ska man försöka sammanfatta min kärlekshistoria så var det mest smsfingrar telefonvöron saknadsbröst magfladder. Och sen hade jag en pojkvän. Och sen tog sommaren slut, och då hade jag ingen pojkvän mer för fladdermagen smsfingrarna telefonöronen saknadsbröstet hade försvunnit. Typ så.

jag har sårat och förstört pojken lite mer, som mått så dåligt i vår. och det gör ont.

Det där om när allt tar slut. När man gråter tröjärmen blöt och snorig. När man sippar efter andan efter varje tår, gömmer huvudet under täcket för att klara av att andas. Om och om igen.

tisdag 25 oktober 2011

ohyoumagictuesday







Nu för tiden när man sätter ner fötterna på sovrumsgolvet när man vaknar blir det alldeles kallt om tårna. Det gör mig inget. Så länge jag kan hitta mina raggsockor i morgonyran är det lugnt.

Idag fick jag ett grepp om framtiden. Jag vet att den kommer slingra sig ut mellan fingrarna snart igen, men då får jag väl fånga den på nytt.

Idag har jag varit på konstmuseet. För jag har ju sedan gymnasiets konsthistoria tyckt att Frida Kahlo är absolut häftigast. Farfar har lärt mig att inte gå på vernissagerna. Han säger att det är jättetrevligt med vinet och så, men man kan inte andas. Och ska man titta på konst måste man andas.

Senare på eftermiddagen när jag promenerade i rask takt hemåt (för jag mindes plötsligt min tvätt-tid) kunde jag känna solen värma kinderna. Ja men faktiskt. Och när man blundar mot solljus kan man se hundratals färgglada stjärnor innanför ögonlocken.

Efter tvätt-tiden fick jag ett sms från en vän långt bort: " Han har satt upp ditt brev ovanför sängen. " Och just då. Just precis då, gör det inget om han kanske kysser en annan.
För det är mina ord han har skrivna på väggen.

tisdag 18 oktober 2011

så ung och dum



Vi möts längst ner i Sverige. Nere i en smutsig studentkällare bland billiga ölflaskor, lyckades vi hitta varandra trots mörkret och den tjocka röken. Det var svart mest hela tiden. Bara några få uv-strålar lyckas träffa näthinnan. Ditt ansikte är blurrigt men jag känner igen din hand runt min höft, för där har den legat tusen gånger innan. Och trots hjärtat och huvudet flimrar, och dina ögon inte syns så är jag trygg.
" Du och jag ses aldrig i verkligheten. Bara bakom högtalardrömmar och discorök. "
Jag kan inte uppfatta om han hör mig.
Vi hånglar på blöta oktobergator, i en stad som är lika främmande för båda två. Vi hånglar i hissen. I den gungande hotellkorridoren.
" Du har hundra ballonger innanför trosan. Hur hamnade dom där? "
frågar han.
" Jag vet inte. "
Jag vet inte Jag vet inte Jag vet inte.
Vi skrattar in i varandras hud.
" Du fortfarande så ung och dum. Ungdomsdum. "

söndag 9 oktober 2011

I'm a high school lover and you're my favorite flavor



- Det var ju dig jag aldrig mer skulle kyssa. Sa jag inte det till dig sist vi sågs? Det är därför jag har fula trosor på mig. Fula barntrosor med pandatryck på.

måndag 3 oktober 2011

Våra sängmonstren prt II



" Det är de där pauserna som blir vår olycka. Det är de som släpper in rebeller i fästningen och får våra styrkor att resa sig i uppror. Han hade pauserat en gång tidigare, och då hade kärleken trängt sig in med sitt larmande följe, sina skalmejor och cymbaler och blodlockiga huvuden slitna från kroppar. Kärleken hade fått honom att lida de fördömdas alla kval. Nu gjorde han på nytt en paus, och in genom bräschen hoppade Ambitionen, den gamla käringen, och häxan Poesi och skökan Ärelystnad. De tog varann i hand och använde hans hjärta som dansbana. " Orlando, Virginia Woolf

Jag gick runt med en fin pojke på Liseberg en dag i början av sommaren, och istället för att åka massor så blev det frågor om pussar i cållerado, nästan-pussar i sagotunneln, glass-ätande från samma bägare. men det gick bara inte, jag hade en annan pojke hemma. på bussen hem satt vi näranära och läste alla hans sms från små flickor som var kära i honom och skrattade och pratade och han log, jag log, vi log. kände pussar i nacken och han dränkte mig i fina ord som om han aldrig skulle sluta. men det gick bara inte, idiotiska jag kunde bara inte låta honom komma nära. när han gick bad han mig sova hos honom, stanna hos honom hela sommaren, vad som helst.
sommaren gick, och vi hördes inte en endaste gång. men nu går det inte en dag i skolan utan att han kommer fram och pratar, ler och är lite närmare än vad man kanske är om man bara vill vara vänner. och jag trivs så bra med att vara glad ända in i magen med honom.

Jag har världens finaste pojkvän att somna och vakna bredvid och hela tiden får han mig att referera till håkantexter. och aldrig har jag varit med om någon som bryr sig så mycket om mig. det dödar mig lite för jag är inte värd att bry sig om så som han gör, inte värd all kärlek. någonstans känner jag att jag kommer ha sönder oss. jag är så rädd.

Den finaste pojken jag vet har jag inte sett sen valborg. han är den enda som har fått min mage att fyllas med så mycket fjärilar så jag tror att jag ska explodera. mitt hjärta går sönder lite varje gång jag tänker på att han kysser en annan flicka nu. och såklart så är det mitt fel att det inte är mig han ligger hos just nu.

Det har varit en bra sommar men det kunde varit en bättre sommar om inte killen med gitarren i kentrummet slutade spela sånger och istället spelade svår för att han tycker att 10220km är för långt för att bygga kärlek på och jag undrar om man ens kan bygga kärlek på något längre

Jag tycker så mycket om en av mina bästa killkompisar. En kväll i juli var jag hemma hos honom, vi klättrade över staket för att nattbada i en uppvärmd utomhuspool och höll på att somna när vi kollade på film i hans säng. Sen kysstes vi. Hela natten, fram till morgonen, med benen omslingrade. Det var så fint att jag vill tänka på det varje sekund.

Jag kunde inte riktigt svara när han sa att jag är den vackraste han vet. Jag kunde inte riktigt besvara hans innerliga kyssar och trånande händer. Jag kunde aldrig ta upp mobilen och vara den som frågar om vi ska ses. Jag kände inte så, fjärilarna hade för svaga vingslag och det gjorde ont i mig att veta hur hårt han kämpade.

Sedan en kall natt i november bad han mig att gå utanför min dörr. 
Jag tittade mig omkring, vart är han? Efter en stund kom han springandes. Han stannade framför mig och när jag öppnade munnen för att säga något la han fingret på min mun, hyschade, böjde sig sedan fram och kysste mig.
- jag är kär i dig. 
Sedan sprang han iväg. Jag kände den ena fjärilen efter den andra börja slå hårdare vingslag, ut i benen, upp i halsen och runt runt i hela magen. 
Nu kan jag inte sluta pussa honom på halsen, i nacken, på ögonlocken, på hans karlavagnsformade födelsemärke eller på nyckelbenen som inte täcks av t-shirtarnas tyg. Jag är så kär.

I helgen kommer en killen som jag inte kysst på flera månader. När vi är i andra städer, i hans hemstad, är allt som det ska. Dansar och skrattar. Delar på ölflaskor och taxiresor. Men i helgen kommer han vara här. I min hemstad. Alldeles alldeles för nära.

onsdag 21 september 2011

sju himlar&hundra hav




Nu har sommarfräknarna blekts bort över näsan. Jag har feberögon utan att ha feber. Jag känner mig annorlunda och konstig. Jag är inte som jag var förr.
Är 100% säker på livet.
Är 100% osäker på livet.
Jag minns när jag hade två meter långa vingar och aldrig var rädd för att landa på glas.
När jag var en albatross som seglade över sju himlar och hundra hav.
Det är vad jag vill ha.
just
precis
nu
Sju himlar och hundra hav.

Får nöja mig med en fyra timmars lång tågresa till Stockholm först.
pusshej!

onsdag 14 september 2011

Våra sängmonstren prt I




Jag fick så många fina kärlekshistorier om era sängmonstren av er på mitt kommentarsfällt och i min mail! Historier och meningar som jag läst flera gånger om, blivit pirrig i magen, ledsen och helt berörd av! Så här kommer fösta delen:

Mötte på ett gäng på tre pojkar i stockholmsnatten igår. en av de tre var lite extra fin men jag tänkte att det är klart att han inte får upp ögonen för mig. vi stod tillsammans i kön till debaser, mina andra vänner hade åkt hem för längesen och jag var ensam med de nyfunna pojkarna. tillslut kom vi in och köpte öl och småpratade om allt möjligt. i baren, på rökplatsen och vid dansgolvet. sen sitter vi på en trappa och DÅ KYSSER HAN MIG. den fina fina killen. vi sitter där och pussas och händer trasslas in i varandra och jag smsar min bästa vän "omg pussas med den finaste killen". sen dansar vi till håkan och går hand i hand längs götgatan. tills vi blir tvungna att skiljas åt. han ville antagligen inte ha med mig hem, så efter några fler pussar och en lång kram sa vi hejdå. sen dess har han inte riktigt försvunnit ur mina tankebanor och även om det bara var en fyllehändelse så kan jag inte släppa det. har så svårt för sånt. att släppa taget. denna jazztrummis med lockigt brunt hår som precis börjat läsa på journalistlinjen. som bor fyrtiotvå mil bort. som har glömt mig. för han vet att fyllehändelser är engångshändelser. inget att fastna i.

Får jag chans på dig?
[] ja
[] nej

[]kanske
*pip* *pip* *pip*

Får jag chans på dig?

[x] ja
[] nej

[]kanske


Vi delar regnnätter under kyliga täcken och han kysser mig som ingen annan. Jag är så jävlajävla kär.

Jag gillar en kille med finaste nyckelbenen. Men det är så svårt att våga. I sommar försökte han lära mig skatea och målade med röd akvarellfärg på min arm och jag lever på de ögonblicken nu.

hånglade med pojken som jag gått i samma klass med i minst tio år, upptäckte att vi inte alls var kära men hånglade ändå. bara för att hångla i nittio sängar hela nätterna och vakna upp, ihop slingrade som pussel är det bästa som finns. nu är vi bästa vänner.

Asså jag dör på kyssasundertäcket-kyssar och främmande läppar och ny hud mot sin egna. Nyckelben och nervpirrande sms-signaler.

torsdag 8 september 2011

stardust&stjärnryggar



Han hade stjärndamm runt ögonen efter gårkvällens kravader. Han vilar läpparna mot min axel och den fräkniga handen över mitt bröst.
Nu är det lugnt igen.
Den där klumpen innanför bröstkorgen har börjat försvinna. Som den första solstrålen efter åskvädret.

Han fick mig att gråta inne på en trång restaurangtoalett. Med ringsignaler som aldrig nådde fram och obesvarade sms.
Jag skakade på huvudet. " Inte han. Inte han." Tänkte jag. Torkade bort mina tårar från kinden, åt upp min middag och beställde stickande drinkar som sköljde bort saltsmaken i halsen. Vinglade in på en trång klubb. Tog mig till övervåningen och kysste en främmande pojke med stora lockar och ögon som avslöjade att han var yngre än mig. Vi sa inte så mycket. Delade kyssar som inte väckte en endaste fjäril till liv. Jag blev trött och tog en taxi hem.
Åskoväder innan för bröstet.
På söndagen var det avslutningsfyrverkerier för festivalen från slottet. Vi klättrade högst upp Arthur´s Seat med en utsikt över hela staden. Varje liten gatulampa såg ut som stearinljus och fyrverkerierna ekade mellan bergsväggarna så det lät som tusen explosioner. Jag känner igen den fräkniga handen på min axel.
"Förlåt. " viskar han mot min kind. Men hur gör man? Hur gör man när någon man vill ha hos sig hela tiden, i ens säng, i stolen bredvid, hand i hand finns någon annanstans. I en annan stad. I ett annat land. Och man inte vet om man kommer träffas igen. Någonsin. Hur gör man då? Frågar han. " Jag vet inte. Men jag är här nu."

En sista kyss innan jag tar planet hem. Grät hela flygresan. Grät i duschen hemma. Grät första natten i min egna säng.
Men det kommer bli bra. Inga mer åskmoln. Bara fina stillbilder innanför pannbenet, hur han kysser min höft. Hans morgonögon och alla dessa fräknar. Miljoner fräknar som bildat en stjärnhimmel över hans rygg.

söndag 28 augusti 2011

Do you miss me?




Jag kunde inte hindra mina klåfingriga fingrar från tangentbordet på mobilen och skickade ett nervöst sms till den där fräkniga pojken flera hundramiljoner mil härifrån och frågad om han saknade mig.
" When can you book your flight ticket? " fick jag som svar. Packa varmt, här är det oktober.
Mitt hjärta slog dubbelslag. Trippelslag. 110 km/h.
Så imorgon flyger jag tusentals meter upp i luften och landar mitt i ett hångelkalas.
Jag tänkte att, kan inte ni berätta om era prinsar/prinsessor och sängmonstren? Era hjärtskärandetusennålarihelabröstet-historier här? Så gör vi något fint av det och läser tillsammans?
Puss, vi hörs snart igen!

måndag 22 augusti 2011

trumhinnebrus





Har fortfarande inte återhämtat mig efter Way Out West-helgen. Fick aldrig en chans att vila ögonen.
Vakna, gå till jobbet, komma hem, sova. Vakna, gå till jobbet, komma hem, sova. Och så om igen.
Surrandet från högtalarna sitter fortfarande kvar i öronen. Att höra tusentals människor i ett publikhav som sjunger med till samma låt kommer för alltid vara det finaste jag vet. Upptäcka hur mycket man älskar musik om och om igen som en explosion innanför bröstet.
Och att springa på vänner som åkt långa vägar med bil till ens hemstad. Att kyssa den man aldrig trodde man skulle kyssa igen. Att han sticker ner handen i ens jackficka när man ser på medan solen sträcker på sig över hustaken på morgonen. Även om han inte får mitt hjärta i obalans och otakt så får han mig att fnittra som om jag vore fjorton och okysst.
Man vaknar med rosiga kinder. Mina kyssar som tuggummitatueringar bakom hans öron. Hans bitmärken innanför låren som giftiga ormbett. Vi klibbar och klistrar. Slickar man på hans axel smakar han salt.
Jag som aldrig skulle kyssa dig igen.
Och Jag som aldrig skulle kyssa dig igen.
Vi skrattar under lakanen. Skrattet som ekat sig fast i öronen tillsammans med högtalarbruset.
Ekoskratt fasttejpat på trumhinnan.

onsdag 10 augusti 2011

Sparven



Jag hamnade någonstans mellan Jönköping och Gränna. En liten stad som skänker sinnesro med sina trånga gator och barndomsminnen. Han som bor där har en son. En son som knyter skosnörerosetten innan han tagit på sig skorna på fötterna. En fjortonårig son. Vi utbyter vänliga leenden mot varandra. Vad ska man prata om med en fjortonårig pojke?
Tanken gör mig nervös och jag flyr in i en 500 sidor lång Borta Med Vinden. Ord lästa hundra gånger om.
Andas, läsa och skriva.

Väl hemma i Göteborg sitter jag i Sparvens kök. Så har min bror kallat henne sen första gången han kysste henne. Hon pratar mellan nytvättade lakan och t-shirtar som hänger i tvättlinor i hela rummet. Hon pratar om att glömma bort. Förtränga och svartna. Viktiga saker hon vill minnas men inte kan. Allt hon säger går rakt in i hjärtat.
" Jag vill aldrig glömma. Är så fruktansvärt rädd för att glömma och sen överraskas med att komma ihåg. "
Hon tittar på mig. Torkar bort de svarta ränderna över kinden med pekfingret.
" Du kommer aldrig glömma."
Hon är en riddare. Klädd i silver. Som räddar både mig och min bror skulle jag tro.

söndag 31 juli 2011

freakshow



Drömde om eldslukande kvinnor på styltor, om starke Adolf i randig brottardräkt och lindansöser i glittriga korsetter.
Det är så helgen har sett ut. Can Can Girls och clowner. För starka drinkar som sved i halsen och en suddig värld.
Vaknade på morgonen och försökte gnugga bort det suddiga från ögonen men upptäckte att det satt kvar. Tittade på mig själv i spegeln och insåg att det varit suddigt ett ganska bra tag nu.
För högt tempo,ojämna hjärtslag och snabba drinkar.
Behöver sakta ner en liten stund.
Få jämna hjärtslag och klar syn.

söndag 24 juli 2011

little lies



Hon flätar mitt hår och undrar om jag är kär.
Jag skakar på huvudet.
Kinderna rodnar, men det behöver inte hon veta om.

torsdag 14 juli 2011

i will miss your freckles and your pirate rs



Det ligger en pojke i min säng med för långa ben och tår som sticker fram under täcket. Han har fräknar över näsan, ner bak i nacken och ut över axlar och skulderblad.
Han har grova r och säger "morrrning baby" när han vaknar på morgonen.
Om några timmar går hans plan hem.
Jag tror jag kommer dö.

torsdag 7 juli 2011

nattåg

Jag minns hur vi satt mittemot varandra på nattåget hem från Glasgow och hur våra knän snuddade hela resan. Och hur jag rös i hela kroppen. Och hur gärna jag ville kyssa honom.
Jag vill så gärna kyssa honom.

tisdag 28 juni 2011

Make a mess out of me

Det är så stökigt överallt. I mitt rum. I min stad.
I mitt huvud. I min säng.
Stök med pojkar. Stök med pengar.
Stök med livet.
Men det gör ingenting. Ibland får det vara dimmigt och dammigt.
Och imorgon flyger en person som får mina kinder att rödna hit. Och jag kan höra folkmassan sjunga med till Coldplay från min balkong.
Ryser enda ner till tårna.

måndag 20 juni 2011

dunkande hjärtan klockan kvart över fem



- Och när jag känner att ingenting är på riktigt och allt är ingenting, så tänker jag på henne. För hon var på riktigt. Med henne är allt så fruktansvärt mycket.

De har en kärlekshistoria som aldrig kommer ta slut. Och han måste ge henne kärleksord som får henne att brista i tårar om och om igen. Måste väva ihop fingrarna med varandras efter hundratals dagar och nätter ifrån varandra.
De lägger armarna runt min hals.
- Nej stanna! Vi klarar oss inte utan dig.
Säger dom med saltiga kinder, inträngda på klubbens trängsta hörn. Dit laserstrålarna inte når och basen blir till meningslöst brus.
Vi gick hem längst med kanalen i regn under ett alldeles för litet paraply, somnade i en trång säng och vaknade precis så man vill vakna varje morgon.
Vi är supertrion som får en att vilja sträcka upp nävarna i luften som Powepuffpinglorna.

onsdag 8 juni 2011

sådana dagar



Det har varit sådana dagar när man låter gräset kittla en i nacken. När man blir snurrig av sol och öl. Och man dansar bakom konstepidemins tegelhus.
Jag såg min sångfågel kyssa någon ny. Gungade henne i armarna precis så som han gjorde med mig. Och jag kunde känna hur hjärtat sipprade ut i hälarna och gjorde fötterna till betong.
En borttappad och återfunnen vän höll min hand som om alla dessa år aldrig varit.
" Det är så orättvist. " sa han.
Jag nickade och gömde tårarna i hans tröjärm.
För det är så det känns.

himla
orättvist