mjau

Jag drömde om kattungar. Gnuggade in ansiktet i kudden när jag väcktes av väckarklockan. Kattungarna har varit det mest bekymmerslösa denna veckan. Allt annat rasar. Rasar i samma takt som tvillingtornen. Sätter tryck över bröstkorgen och näst intill pressar upp hjärtat i halsstrupen.
Jag bestämde mig för att ta bussen ut till landet. Försöka andas lite. Min väns skinnsoffa var precis vad jag behövde. Träväggar, grusgångar och hästhagar. Hon tror på kärleken som den är på film. Vi tittar på romantiska komedier och hoppas på att allt ska lösa sig som där.
Vi ligger i en våningssäng och berättar om hemliga kyssar och pratar om sliskiga taxichaufförer.
Där var allt tyst och stilla. Så mörkt att man inte ens märker om man blinkar. Men jag har nog aldrig sett stjärnorna på närmre håll och hon fick i mig några andetag.
Kom precis hem. Klev innanför tröskeln och fick ett slag i ansiktet. Längtade genast tillbaka till de där kattungarna.
Usch, vad gör man? När man bara saknar och stressar och det bara vägrar att lämna kroppen och bröstkorgen.
Vad gör man?