fredag 6 september 2013

He loved me so naughty, made me weak in the knees.

Pappa skrattar i andra änden av luren.
- Men du förstår inte! Hans kläder ligger överallt, han har ca tre gitarrer i rummet och en synth. Jag får inte ens plats med mina trosor i byrålådan!
Men pappa förstår. Han säger att det blir så när man flyttar ihop. Speciellt när man är ung och måste leva i trånga utrymmen som går hand i hand med ens svaga ekonomi. Han skrattar lite till och berättar hur det var att flytta ihop med mamma.
- Och du är ju så lik henne. Pojken din har också tankar om detta. Det är bara att bita ihop. Glöm bara inte bort att leka ibland. Så som man gör i tjugoårsåldern.

Innan sommaren kom gick jag och Gavin hand i hand längs med den asfalterade vägen i Princes Street Gardens. Han lyfte upp mig på en av träbänkarna och lät mig hoppa upp på hans rygg. Jag höll hårt om hans axlar och han hade både armarna runt mina ben. Jag bet honom i den kalla örsnibben och viskade sockerord så tyst att han rös bak i nacken.
Han blir allvarlig i rösten och berättar att han bestämt sig för att hoppa av universitetet. Bra, tänker jag. Han var så uttråkad. Glömde bort att leva. Fann ingen ro. Jag hade suttit många nätter innan med fingrarna i hans hår och sagt att det var okej att sluta när man fått nog. Och nu slutade han.
-Jag vill bara känna mig fri, säger han. Universitetet är inte för alla.
Jag kysser hans nacke och kramar lite hårdare så att han ska förstå att jag är stolt över honom. Så jäkla stolt.
-Du vet att det innebär att jag inte kommer ha råd att bo i Edinburgh längre va?
Allt stannar upp. Jag hoppar av hans rygg och känner hur knäna darrar när jag står på egna ben. Det är som att något surrar vid öronen och får allt att domna bort. Han ser hur ögonen mina blir blanka och jag kan varje hans ansikte utantill. Hur han tittar oroligt på mig när jag är ledsen, hur hans ögon blir lika sorgsna som mina egna. Han drar mig intill sig. Lägger mitt huvud mot hans varma bröst. Han kysser och frågar vad jag är mest rädd för.
- Att du ska glömma bort mig. Att du ska glömma hur du känner när du är nära mig. Att du ska träffa någon annan som du har roligare med, någon som bor i Glasgow.
Han skakar på huvudet. Skakar och skakar och skakar och jag tänker, att nu blir han snurrig.
- Hur ska jag någonsin kunna glömma?

Sommaren springer över våren med meterlånga ben och plötsligt är jag i Sverige. Vi ska vara ifrån varandra i två månader. Tänk om jag faller ihop och dör. För att han är ett hav ifrån mig. Tänk om vi glömmer hur det är att vara älskare till varandra.
Jag vill kunna känna ditt hjärta mot handflatan när min hand vilar på ditt bröst.
Jag har gråtit varje natt innan flygresan. Han gråter också, när vi kysser varandra hejdå på Säve flygplats efter att han har varit och träffat min familj i Göteborg. Och dagarna går, veckorna går. Flyter liksom ihop med varandra osynligt och hejdlösa. Helt plötsligt har det gått en månad. Vi Skypar nästan varje dag. Han läser sina repliker från en teaterpjäs han ska var med i. Jag läser godnattsagor på svenska innan han somnar, han visar solbrännan under tröjan och efter tre sekunder har två månader flugit förbi. Och vi saknade. Saknade så det gjorde ont. Men vi lever.
Och jag är inte längre rädd för avstånd. Är inte rädd för att sakna. Är inte rädd för att bli bortglömd.

Men Gavin lämnar aldrig staden. Han bor i min säng. Under mina lakan. Med hans använda kalsonger på mitt sovrumsgolv. Och jag ringer pappa i panik för att jag inte kan andas. Livet känns som ett stereotypiskt avsnitt ur sex and the city. " Älskling, kan du snälla ställa ut tekopparna i köket när du använt dom", " Jag vill inte tjata ihjäl dig om det här Freja, men snälla sluta äta dina morgonmackor i sängen. Det blir smulor överallt." Och jag står med armarna i luften och undrar - Hur gör man?
Men trots samtal till föräldrar och tjat om brödsmulor så hade jag inte velat ha det på något annat sätt. Och vi leker. Kittlar och naffsar. Skrattar och kysser. Rör vid varandra tills huden blir knottrig. Han lägger fingertopparna över mina födelsemärken och jag biter i hans skulderblad. Precis som man gör när man är i tjugoårsåldern.

11 kommentarer:

  1. snälla ge ut en bok.
    vet inte hur många gånger jag gråtit till dina texter.

    SvaraRadera
  2. åh vad fint skrivet. Så himla fint, sådär så att det berör. Kram

    SvaraRadera
  3. sv: nej men guu vad glad jag blir. tusen tusen tack fina du!! Så fin blogg du har med fina och berörande texter

    SvaraRadera
  4. himla fint! och jag kände så igen mig i din pojkes känslor i att hoppa av universitetet. det är det jag känner också, och där jag är nu. jag har också tagit beslutet. det var svårt men samtidigt så rätt, även om jag inte riktigt vet vad jag ska göra istället ännu. blir mer övertygad när jag läste det här. hoppas att han, liksom jag, kan hitta våra egna vägar istället :)

    SvaraRadera
  5. himla fint! och jag kände så igen mig i din pojkes känslor i att hoppa av universitetet. det är det jag känner också, och där jag är nu. jag har också tagit beslutet. det var svårt men samtidigt så rätt, även om jag inte riktigt vet vad jag ska göra istället ännu. blir mer övertygad när jag läste det här. hoppas att han, liksom jag, kan hitta våra egna vägar istället :)

    SvaraRadera
  6. så himla fint skrivet? kan du inte skriva en bok eller novellsamling? skulle vara så himla bra att ha dina texter i bokform och bara ta fram den när man vill läsa något fint.

    SvaraRadera
  7. Jag ryser av välbehag när jag läster den här texten. Så välstrukturerad och vacker. Tack för njutningsfull läsning!

    SvaraRadera
  8. Alltså. Du är ju så himla duktig på det här med ord.

    SvaraRadera
  9. så himla fint alltså åh!

    SvaraRadera
  10. Detta är ju verkligen bland det vackraste jag någonsin läst och jag har så himla mycket hopp inför att jag och min kärlek ska överleva ett år ifrån varandra nu.
    Tack så himla mycket.

    SvaraRadera