tisdag 4 december 2012

min dröm är bara en av hundra 1000.000 andra drömmar på den här platsen

Jag hatar att ha hopplösa drömmar. Fast dom är bara hopplösa i mitt huvud. Egentligen tycker jag inte att drömmen är särskild hopplös alls, utan mer att jag själv är det.
På den senaste tiden, speciellt sen jag flyttade hit har jag haft ett sådant sug och känt ny frisk insperation i hela kroppen till att påbörja ett längre skrivprojekt.
Jag har högar med skrivblock fyllda med korta meningar, små texter om alla miljoner olika saker som finns runt omkring mig. Kyssar med knottrig hud, drömmar, rökiga hotellrum med mystiska hotellägare, parkpromenader, stadsyra och allt annat mitt i mellan.
Små korta noveller om allt och ingenting. Som liksom bara ligger där och låter penavtrycken blekas bort så jag tillslut måste gissa vilket ord jag en gång menat ska stå där. Den enda gångerna jag faktiskt skrivit en längre text är i de situationer där jag blivit tvingad till det, på skrivkurserna i skolan eller något liknande. Och det går så fruktansvärt långsamt! Jag lämnar in sist av alla, 400 veckor för sent än när det egentligen ska in osv. Det tar liksom bara stopp i huvudet. Blir för fixerad över att det måste vara något långt och intressant. Det blir så viktigt. Jag vet inte om jag vill att det ska vara så viktigt.
För några veckor sedan frågade Gav om jag ville vara med och skriva ett manus till en pjäs i hans dramagrupp. Jätteskoj ju. Blev så glad att han ens hade mig i tankarna.
Har suttit och försökt få ihop något. En början, ett slut, en story, en dialog.
Vad.som.helst.
Men jag är fast. Har tusen idéer inne i mig men jag blir för fixerad över att det ska vara ett manus... till en pjäs. Och jag skriver ju inte sånt? Jag skriver ju bara korta små noveller nerklottrade på skrynkliga pappersbitar som ligger lite överallt i mitt sovrum. Inga manus. Det vet jag ju inte hur man gör? Hur skriver man ens en bok? Det är ju liksom jättemånga sidor. Flera hundra. Så mycket bra saker har väl inte jag att säga?
Men vem säger att det ska vara bra saker och varför skulle jag inte kunna skriva ett manus till hans teaterpjäs? Ord är ord. Man kan skriva och sudda ut och skriva nytt tills man är nöjd. Men jag blir aldrig nöjd. Vill ändra miljoner gånger, tillslut blir det ett litet hål i pappret för allt suddande.

Detta är så lustigt. För inget stämmer. Det är bara underliga små tankar jag har fast i huvudet. Jag har ju inte ens provat på att skriva ett långt skrivprojekt, på mina alldeles egna begär förut. Så vad vet jag om vad jag kan och inte kan. Man måste ju testa. Men varför ska det vara så himla svårt och läskigt att våga?
Med de här konstiga idéerna kommer jag aldrig få en bok utgiven, eller se min pojkvän stå på scen med mina ord i hans fickor. Aldrig se den där eviga drömmen om skrivandet gå i uppfyllelse.
Blir det skit så blir det skit och jag är den enda som kommer veta om det. Kanske är det, det som är läskigast av allt med det hela. Att det är jag själv, ensam i hela grejen. Mina misstag, min framgång. Dom står bara jag för.
Känner ni också så om era drömmar någon gång? Liksom vart börjar man? Måste man ta det så seriöst från början till slut? 

6 kommentarer:

  1. Nei, jeg tror ikke man må ta det seriøst hele veien fra begynnelse til slutt, kanskje bare innimellom! Lykke til :)

    SvaraRadera
  2. Kan du inte sammanställa lite skrynkliga papperbitar till ett manus? Jag skulle gilla en sådan pjäs. Lösryckta delar om sådant just DU skriver om. Kanske går att fläta ihop dem, på något vis.

    Senast i helgen satt jag hemma hos min mamma och ylade över mina drömmar. De flesta ligger på hyllan nu, och det svider i hela kroppen.

    SvaraRadera
  3. Känner ej att det långa lockar...än.

    SvaraRadera
  4. Har exakt samma känsla inför mitt skrivande. Det finns en klok person i min närhet som säger "men du har ju redan en bok, hela din blogg är en bok, med lite redigering så". Jag tänker att detsamma gäller för dig.

    SvaraRadera
  5. å ja det kan va så jobbigt med drömmar ibland! men det är barta till att våga, och du är ju så duktig så det skulle nog inte skada att i alla fall testa :) vad roligt att han bad dig skriva ett manus till hans pjäs! gör det bara!

    SvaraRadera
  6. Drömmar är svåra. Soliga morgnar på väg till jobbet med musik i öronen och känslan av att jag kan allt är de hur bra som helst. Jag kan göra allt. Sedan ligger man där i sängen på kvällen, eller sitter vid datorn och läser om andras framgångar, ser vad andra åstadkommer och med ens är känslan av att jag kan allt inte lika påtaglig längre. Min dröm är en av tusen andras. En av tusen andra som vill samma sak. Och det finns inget facit på hur man lyckas, det är bara att vänta och se. Det gör mig nervös ibland, att inte veta, att det är så svårt. Samtidigt som det är motiverande. Jag vet bara inte om jag kan ta att min dröm inte blev mitt liv, men några andras av alla dessa tusen. Vi får väl se.

    SvaraRadera