fredag 28 december 2012

att vara hemma och inte hemma+ svar på frågor II

Kände mig stressad och ledsen redan två veckor innan jag skulle resa hem för lite jul hemma i Sverige. Gav låg i sängen under det yviga dun täcket och torkade bort tårarna från mina kinder.
" Förlåt att jag bara gråter hela tiden " sa jag till honom med en snorig näsa intryckt tätt intill hans ylletröja. Han sa att det inte gjorde något. Att det absolut inte gjorde något.
Jag var stressad över att åka hem. Över att hinna få se alla jag vill se. Jag var ledsen över att min bror inte skulle vara med på julafton. Jag saknar honom hela tiden. Att han inte skulle vara med och busa på självaste julafton gjorde saknaden så påtaglig och jag blev så medveten om att han är på andra sidan jordklotet och där har han varit sedan i somras. Vi har inte pratat på telefon eller setts på Skype. Bara korta uppdateringar från Amazonas regnskog i Sydamerika på Facebook. Och jag låg i min säng och tänkte : när kommer jag få träffa honom igen??
Sedan tänkte jag på Gav. Vi ska vara borta tre veckor från varandra. Och tänk om jag saknar honom mer än vad han saknar mig. Tre veckor är ingenting. Vi har väntat ett år på varandra. Men så har vi haft ett halvår tillsammans. Han och jag. Tre portar ifrån varandra. Och nu ska vi vara miljoner mil ifrån varandra igen. Och sist var det ju så olidligt jobbigt att sakna honom.
Men han drar handen över pannan och lugnar. Pussar på min nästipp, hjälper mig att packa min resväska och kör mig till flygplatsen.
På julafton stod storebror utanför ytterdörren som en julöverraskning. Han kom hem utan att någon vetat om det och ville bli kramad av mamma och pappa en liten stund. Brottas och retas med småsystrarna en stund. Jag blev så glad att jag skakade i hela kroppen och sen la sig en lättnad runt hjärtat. Och det där med Gav är ingenting. En onödig oro som man alltid får när man tänker på någon man håller så kär. Vi pratar varje dag på Skype. Han spelar gitarr och jag sjunger. Han berättar godnattsagor när jag ska sova och vi övar repliker från hans pjäs. Precis som alltid.
" I miss you so much. Every morning i'm in pieces" säger han med blyga ögon in i kameralinsen.
Min kissekatt.

Så nu efter storm tänkte jag svara på några frågor igen:
Vad pluggar du? Hur lång är kursen/programmet? Och vad blir du när du är klar? Och hur lyckades du bestämma dig för vad du ville plugga? Det är ju en djungel, jag vet inte alls vad jag ska välja. Uschuchusch.

VART BOR DU OCH VAD GÖR DU DÄR?????

Haha har nog råkat vara otydlig på just de två punkterna. Jag bor i Edinburgh I Skottland. Världens finaste lilla stad som jag älskar så. Har besökt staden regelbundet i flera år men bestämde mig för att flytta hit i augusti. Här går jag en 1års kurs i Academic English som är en kurs som lär ut en högre nivå av engelska språket. Alltså ett mer akademiskt språk (hehe) som man kanske inte använder så mycket till vardags utan mer i yrkeslivet eller på tex universitetet. Jag går på en skola som heter Edinburgh College och storm trivs. Jag läser kursen för att jag har planer på att söka in på engelska universitet till hösten då jag vill studera Engelsk Litteratur eller Journalistik. Båda kurserna kräver högra krav på en om ens engelska och efter kursen får jag ett intyg som visar att jag har den nivå på min engelska som behövs för att komma in på kurserna.
Hur jag vet vad jag vill studera råkade bara dyka upp i tankarna ett par år efter min student. Jag har tagit det lugnt med att komma på vad jag vill göra. Har jobbat och bara levt lite. Sen dyker det upp. Tror det är bra att våga testa på lite nya saker som jobb, eller strökurser så får man kanske ett litet hum om vad man gillar och trivs med! Ha inte för bråttom!

Vad är din framtidsdröm? vad är ditt drömyrke, om du hade fått välja vad som helst att göra?
Författare! Att kunna leva på mina böcker.Det hade varit något! Men jag skulle i alla fall vilja jobba med något som tillåter mig att använda språket och att vara kreativ. Kanske journalist? Har alltid haft  en dröm om att arbeta på bokförlag också.

Jag läste din novell "The Raven" i "En Bok Om Kärlek", och jag måste bara säga att den är så jävla BRA, och fin och allt sådant, och jag kan inte riktigt sluta att tänka på den. Sedan skriver du så himla fint här med och jag vet inte riktigt vad jag ska ta vägen med alla dina grymma texter innanför pannbenet.
Så jag undrar bara vad du vill komma med allt du skriver? Vill du jobba och trycka sådant du skriver, eller är det bara något du gillar att göra sådär ibland för skojs skull?

Alltså, tack!! Blir så himla glad!
För det är ju just det. Att ibland så ifrågasätter jag mig själv så himla mycket. Men jag tar alltid mitt skrivande på fullaste allvar, alltså på det sättet att jag är mån om det. För jag vet att jag mår så bra av just skriva. Skulle väl säga att jag gör det för skojs skull för tillfället men har drömmar om att syssla med det i ett framtida jobb. Min största dröm i livet är att få en roman tryckt och sålt. Det hade varit fantastiskt!

Hva gjør du når ting ikke er så bra, for å få det litt bedre?
Jag gråter. Och låter någon trösta. Helst min syster. Kramar är bra. Eller så tittar jag på roliga serier, går ut på snabba promenader. Tar en öl på en fullsatt pub. Går på galna konserter om jag får chansen annars så tittar jag på den här (blir så himla glad) : 

Hur var din gymnasietid?vad ska man göra när hjärtat värker av ensamhet?
hur känns det att vara kär?


Min gymnasietid var bra och dålig. Det bästa och det sämsta. Första året träffade jag Per. Vi gick i samma klass och efter vår första klassfest blev vi ihop. Vi var med varandra jämtjämt. Vi kunde liksom inte andas utan varandra. När vi inte sågs pratade vi flera timmar i telefon tills pappa sa, att nu får du faktiskt lägga på. Det är andra som behöver använda telefonen. Han var min första pojkvän och vi var precis så kära som man ska vara när man är 16 år. När 1an började gå mot sitt slut och det skulle bli sommar gjorde han slut och jag grät i ett halvår. Sen hade jag det skitskoj. Andra året i gymnasiet mådde jag jättedåligt över personliga saker. Gick knappt i skolan alls men kom tillbaka så jävla starkt till tredje året efter att få ha tentat av en jäkla massa kurser under sommarlovet. Och sista året var jag så himla glad över att gå i gymnasiet och bara njöt.
När ens hjärta värker, av ensamhet eller vad som helst annat så måste man försöka ta sig ut. Andas frisk luft. Träffa människor och försöka ha det skoj. Gråta och låta andra se en gråta. För man känner sig allra ensammast  när man gråter helt ensam. Jag brukar gråta hos en kompis eller hos pappa och mamma. Det är så svårt det där, vad man ska göra när hjärtat gör ont. Men försöka leva ska man. Så gott man kan! Så man inte kastar bort värdefull tid. Och ibland måste man stanna upp och vila, en liten stund.
Att vara kär känns såjädransjävlafantastisktbra! Det bara pirrar och kittlas, ibland blir man svettig av bara tanken på personen. Jag blir så himla svettig vid nyckelbenet eller under armarna. Man har massa energi som man inte vet vad man ska göra av den och så ler man hela tiden. På bussen, på gatan, vid matbordet, på lektionerna. Och alla frågar " vad tänker du på?" med en blink i ögat.


Hur stöter man på en kille som går på ens skola? Känns lite konstigt att bara gå fram och säga att han är det finaste jag sett i mitt liv, hehe. Men hur gör man egentligen?
Been there, done that.
Konstigt och konstigt. Tror man att det skulle funka så ba kör! Har gjort det en gång. Det funkade inte. hahaha. Men skulle nog börja med att försöka luska ut vart han brukar gå med sina vänner, typ barer eller cafér. Gå på samma spelningar (bästa raggnings stället). Bara liksom råka vara på samma ställen hehe. Inget fel med det, alla gör det! Eller om man brukar ta bussen från samma busshållplast börja säga ett litet "hej", för om ni springer på varandra utanför skolan kommer det inte vara konstigt alls att gå fram och prata. 
Skulle i alla fall börja med att få en liten oskyldig kontakt med honom om man inte vill vara rak på sak :)


Vad är ditt absoluta favoritminne?
Oj vad svårt! 
Men skulle nog säga alla bilsemestrar med familjen när vi var små. I våran rostiga Volvo som var tejpad med silvertejp. Och alla sjöng med högt till Prince och Beatles. Somnade på mammas axel, körde vilse och upptäckte guldkorn i naturen av slump. Drack saft ur 2 liters petflaskor och åt salamimackor eller någon med svettig ost. Den som mådde illa fick sitta i framsätet. Min lilla syster ljög alltid om det. Hitta rätt med hjälp av en skynklig karta och köra upp på en främmande husparkering. Alla små sommarstugor vi hyrt runt om i Sverige. Där jag har skrivit mitt namn med bläckpenna under köksborden. Där vi lekte pirater i trädgårdar. Att ha ett nytt hem för bara 2 veckor. Det var så himla spännande. Ibland bodde vi på läskiga vindsvåningar, ibland hade vi hästar, en gång tog vi hand om en hemlös katt som bodde i en av ladorna med sina fem kattungar och grät hela bilresan hem efter att vi sagt hejdå och en bonde gått med om att ta hand om dom. En gång bodde vi en gammal fiskestuga i en liten by där solen aldrig gick ner. 
Precis det där ska jag ge mina barn sen också.


4 kommentarer:

  1. jätte fina svar!

    SvaraRadera
  2. det är så kul att få veta lite mer om dig! jättebra svar och kul läsning

    SvaraRadera