fredag 7 september 2012

mörka Arthur's Seat

 


Jag gömde mina rosiga kinder i din jacka uppe på ett blåsigt Arthur's Seat och magen var täckt med is som spred sig upp till bröstet. Små komplexa flingor som svider och river. Och man tänker:Tittar han inte  på mig snart stannar hjärtat. För det blir kallt. För jävla kallt.
Vi gick på rad som barn på lekis. Jag klättrade sist av alla för att få se fyrverkerierna, upp för ett snirkligt och becksvart Arthur's Seat. Mina anklar vred och vände sig , snubbla och halka. Jag skrattade och sträckte på fingrarna för en stödjande hand eller arm. Men det var inte din hand som hjälpt mig upp för branta kanter och hala grusvägar. En fransman med lock i luggen höll min hand hela vägen upp. Och trots att det inte var hans hand jag valt att hålla så var jag så illa tvungen för det var den enda som erbjöds.
Uppe på Arthur's Seat är det så mörk att man inte kan urskilja varandras ansikten, man känner igen genom klangen i folk röster och ojämnheten i deras rörelser. Man sitter tätt och håller om varandras axlar och ger exalterade blickar upp mot en sammets blå himmel med färgglada elddroppar som speglas i ögonen. Och fyrverkeriernas smällar ekade med obehag och fascination mellan de sju kullarna och lämnade sedan efter sig en tystnad tillsammans med radiobruset från konserten. 
Jag vill hålla din hand. Gräva med tummen i din handflata.
Fransmannen frågar om jag vill vara med och spela poker till helgen och jag hinner inte svara för ens du drar mig intill dig och du säger att jag kan spela poker med dig istället. Och jag stoppar mina rosiga kinder i din jacka. Men så fort fyrverkerierna har slocknat  reser du dig upp och går, utan att titta bakåt. Is i magen. Och den branta backen ner är mörk och främmande. Jag ramlar och slår upp knät. Det gör ont men jag vill inte börja gråta. Du är där på en sekund och har min hand men du släpper den lika fort när jag kommit upp på bena. Jag hann inte ens se ditt ansikte men jag känner igen cirkelrörelsen du gör med tummen när du rör vid mig. Du släpper och går. Säger inte ens hejdå.

Ett par dagar senare ligger jag i din säng med ditt pekfinger invirat i mina trosor. Du vilar läpparna mot min höft och vi säger inte så mycket. vi har legat i hans lakan i timmar. Tysta timmar. Kanske för att båda är trötta eller för istapparna i magen. Jag vet inte. Jag tar båda händer om hans huvud och säger "förlåt för att det var så konstigt sist. Jag vet inte vad som hände. det var bara konstigt." Han skakar på huvudet och säger förlåt han också. Sen tar han mig i sina armar och håller mig länge. Tittar inte upp. Bara håller. Jag börjar våga fråga frågor jag inte har vågat fråga innan och han vågar svara med svar han varit försiktig med förut. Jag frågar bara lite, viskar tätt intill örat för jag vet att han är blyg med att berätta. Det är vi båda två. Vi kan vara blyga tillsammans.
Om du vill?




6 kommentarer:

  1. Snälla var blyga tillsammans, det blir så mycket bättre då. Och jag är så avundsjuk på dig som har din pojke där, men min kommer hit om precis fyrtio dagar. Imorgon är det trettionio, sen trettioåtta och tillslut kommer han imorgon. Den tanken gör mig glad om natten när man känner sig liten och ensam. Snälla var blyga tillsammans.

    SvaraRadera
  2. så himla fint!!dör

    SvaraRadera
  3. Texten blir bättre var gång jag läser den.

    SvaraRadera
  4. började gråta nu. det fanns nästan inga alternativ när det första var en gif på sid och cassie. nåväl

    fint

    SvaraRadera