onsdag 19 maj 2010

citronfjäril

Jag satt på stenmuren som går högt över min stadsdel.
En mur som gör oss till miniatyrer där nere.
En av min vårs första citronfjärilar flyger så nära mig att jag kan känna vindslagen mot min vinterbleka hud.
Jag sväljer den.
Känner de ljusa vingarna ner i halsen. Hur den kittlar nere i magen, enda ut i stortån.
Den gör mig alldeles yr. Svimfärdig.
Jag lägger mig raklång på muren och andas djupa andetag med handen som vilar över magen.
Känner hur fjärilen söker varje vrå inuti min kropp.
Kittlar mig med vingarna och får benen att rycka nervöst mot stenen.

Jag vågar inte fråga.
Jag vet inte varför jag så hemskt gärna vill kyssa honom.
Kanske jag bara ska luta mig fram,puta på läpparna, blunda hårt och önska en önskan om att han gör samma sak.

Fjärilen har tystnat.

8 kommentarer:

  1. Jag hoppas du gjorde det, tog chansen alltså. För det brukar vara så värt det. Men jag ska väl inte säga något egentligen som den blyga viol som jag jag är :)

    SvaraRadera
  2. det sticker i hjärtat

    SvaraRadera
  3. Jag vet inte heller varför jag så hemskt gärna vill kyssa honom. Jag bara vet att jag vill det. Vågade du? Vågar jag?

    din blogg är så vacker, jag ville egentligen bara säga det, men det blev en smörig kommentar i början. De säger att man ska visst vara lite mer rakt på sak..

    SvaraRadera