hong kong garden

Det är precis som i filmerna. Han skickar ett meddelande mitt i min grammatik lektion. Solen har bränt mig i nacken hela morgonen och det kittlas i tårna över att komma bort från skolbänken. Jag lutar stolen bakåt och balanserar på bakbenen för att kunna se ut genom fönstret. Där sitter han. I bilen och väntar på att jag ska komma ner. Jag ursäktar mig och säger att jag måste på toaletten och försvinner ut i korridoren. Det gnisslar om gummisulan mot det mintgröna plastgolvet när jag springer. Springer ner en två tre fyra fem sex trappor in i hans famn och armar som håller om mig runt nacken.
Vi kör runt i vår stad med vindrutorna nere, stannar vi vattnet, promenerar runt i centrum, hånglar inne på kyrkogårdar och han smakar strawberry milkshake om läpparna.
"Det här är min imitation av en katt i solen" säger han och stänger ögonen med ansiktet vänt mot ljuset som färgar hans hud till guld i eftermiddagssolen. Jag skrattar och vilar min näsa mot hans, hans ögon är öppna mot mina och han ser verkligen ut som en liten katt. Med hans tass mot mitt lår.
Solen försvinner bakom kullarna och lämnar en blodröd rand över himlen.
 Det är en underlig känsla att veta att för ett år sedan kände vi inte varandra så bra. Bara blyga chattmeddelanden och suddiga minnen av kyssar som tiden stal med jämna mellanrum. Och väntan. väntaväntaväntatillskroppengråteravnågotsomsaknasiden. Nu är han min bästa vän. Den bästa jag någonsin haft.
Min fot slinter och fastnar mellan de två stålstängslen. En vass spets formad som en kungakrona skär in i innerlåret  och sticker ett hål i den ny brända huden. Han fångar upp droppen av blod med sitt pekfinger och slickar av den med tungan som färgas röd. Han fångar mig i armarna när jag tar sista hoppet ner till marken och vinflaskan klingar mot stängslet och lämnar efter sig ett svagt eko.
Mitt inne i city centrum växer det vackra botaniska trädgårdar skyddade av höga grindar som man bara kan låsa upp med rätt nycklar. Någon sådan har vi inte.
Trädgårdarna är fyllda av azaleablommor och körsbärsträd, höga tallar och ekar. Där finns träbänkar med ingraverade namn på människor som en gång suttit där med en bok eller en älskad vid sin sida. Det växer små maskrosor och klöver över hela gräset och i träden hör man natt trött fågelsång.
Vi lägger oss under ett av körsbärsträden och en färdig blommad blomma faller ner mot min nästipp. Han har handen runt om nacken och leker med tummen över min kalla öronsnibb. Det är så tyst att vi talar med så små röster att dom blir osynliga på andra sidan häckarna. En fågel med svarta vingar sitter ovanför våra huvuden och iakttar hans främlingar med en blick i de kolfärgade ögonen som avslöjar ett intresse att försöka lista ut vilka vi är. En vindpust grabbar tag i kjolen och de blommönstrade trosorna tittar blygsamt fram under tyget. Han drar fingret från min navel ner över höften, dansar över tros kanten ner till mina bara ben.
Vi berättar historier från vår barndom och roliga skämt. Vi bestämmer vad för katter och hundar vi vill ha i framtiden och jag härmar hans roliga danssteg han tog på dansgolvet härom natten. Vi talar om första kärleken och allt annat vanligt vi alltid pratar om. Han skrattar sitt vanliga smittsamma skratt med smilgropar som ger av sig stötar i mina knän. Han vilar de vanliga trötta ögonen mot min axel och man kan se det vanliga lilla födesemärket han har på ögonlocken. Mitt vanliga. Mitt allt.
En tår faller från ögat över kinden ner till mungipan och han torkar genast av den. Han behöver inte fråga vad det handlar om. Han vet. Han vet att det är min plötsliga panik över att snart behöva lämna honom. Två månader ifrån honom utan kyssar och hans fingrar över min kropp.
Han vet att det är jobbigt, han gråter ibland med. Men vi vet att det inte är sorgligt, vi vet bara att sakna är jobbigt. Så himla fruktansvärt skit jobbigt.
Så han säger inget. Bara håller om mig, stryker handen över min panna och planterar kyssar i min halsgrop.
Man blir så skör. Så genomskinlig och skör. Men det är så mycket värt det, trots allt det läskiga saknandet. Så fruktansvärt värt det.