söndag 14 oktober 2012

borta


Det blev ett luftryck i öronen och jag kunde bara höra halva ord. Öroninflammation. Alltid öron inflammation. Mamma och pappa sa alltid åt mig att bära mössa när det blev kallt. Jag lyssnar aldrig.
Jävla öroninflammation.
Jag tar en värktablett innan jag går och lägger mig fastän jag vet att det inte kommer hjälpa.
När jag lägger örat mot kudden börjar jag gråta. Det gör så ont. Jag försöker att inte gråta så högt, alla sover och ska upp till skola och jobb. Men efter fyra timmar somnar jag.
När jag vaknar på morgonen har solen lagt ett varmt täcke över min febriga panna och lägenheten är tom.
Örat gör fortfarande ont. Jag måste bita ihop käken för att inte skrika.
Jag ringer den första på min samtalslista. Han svarar med ett morgonhej.
" Jag vet inte numret till doktorn. Jag kan inte ens alarmnumret här."
Han är vid min sovrumsdörr efter fem minuter. Lägger sina knän mot mina med händerna om mina öron. Han pussar på en av tårarna längs med kinden, tar ner ena handen från örat och ska känna efter på min panna.
"Men du blöder ju. Du blöder från öronen." säger han.
Jag nickar. Får inte fram ett ord. Kan inte slappna av i käken.
Taxibilen springer förbi stoppljus i trafiken och det är immigt från mina andetag på fönsterrutan. Han håller min hand och jag tänker " Jag ska berätta historian som ingen annan har fått höra"
Men det blir inte tid. Doktor, medicin, hem. Jag somnar i sängen när han håller på att bädda ner mig. Jag lägger handen på hans kind och ska säga tack, men är så trött att läpparna bara formas men inga ljud kommer fram.
När jag vaknar på kvällen sitter Ida på sängkanten med soppa och han är borta.
Alltidalltidborta.

7 kommentarer:

  1. Svårt och jobbigt att vara sjuk, men ännu värre när man är det utom räckhåll för den vanliga tryggheten. Krya krya.

    SvaraRadera
  2. Jag trivs så himla bra bland dina ord.

    SvaraRadera
  3. Hemskt att du haft så ont, men oj vad bra skrivet!

    SvaraRadera
  4. så himla fint!!

    SvaraRadera