söndag 29 juli 2012

och jag kunde inte annat än att lyda



Jag stod med resväskan färdigpackad i handen. Den var för tung för armarna men det fick gå ändå. Tog en sista titt i hallen för att försäkra mig om att inget var glömt. Tågbiljetten låg i bakfickan . Jag blåste bort håret som hade lagt sig osmidigt över pannan och som kittlade irriterande under hakan. Hjärnan kändes lite svullen och överarbetad. Jag skakade på huvudet och vred om låset på ytterdörren. Jag hann inte ens ta ett första steg ut i det ekande trapphuset innan knäna slog till marken och kinderna var täckta av tårar. Med huvudet ner mot benen i en vinddragen dörröppning grät jag hysteriskt utan att veta varför. Kroppen var fastgjuten i marken och jag kunde inte ta kraft till att ta mig upp. Slog min systers telefonnummer på mobilen med darrande fingrar.
" Du behöver inte åka om du inte vill. Kanske ska du stanna hemma och vila? Sova lite. Sova på riktigt. Med avstängd väckerklocka. " sa hon med ett lugn i rösten som påminnde om min mamma.
Hela veckan var planerad med vänner som jag inte har träffat på ett tag. Vi skulle dricka vin och dansa i trånga publikhav. Pratat om sådant vi missat, skrattat och hittat på äventyr. Men det gick inte. För hjärnan svullnade och tryckte på mot skallbenet och skapade oro och huvudvärk. Tvingade ner mig på knäna och jag kunde inte annat än att lyda. Och jag blev rädd, för aldrig tidigare har jag fått en sådan tillsägelse från någon/något som visar att nu får det vara nog.
Så jag sov. Drog ner persiennerna och sov i ett dygn. Jag packade små utflyktskorgar och tog mig till familjens hemliga strand. Lät vågorna skölja över fötterna och läste Sherlock Holmes. Fiskade krabbor, plockade blommor och klättrade barfota uppe i berg. Somnade utmattad på kvällarna och vaknade pigg på mornarna. Det var vad jag behövde. Lite stillhet. Någonstans där tiden kan gå lite långsamare utan att man har det tråkigt. Lite vila bara.
Så nu har har jag drömt färdigt om gåtfulla myserium  och har fått nog av sanden i trosorna. Nu är jag mig själv igen.
*Hejhej! *

6 kommentarer:

  1. usch, stress och oro är så tråkigt! bra att vila då! och bra att du mår bättre! been there, done that

    SvaraRadera
  2. Klok syster du har som ger så goda råd! Och fina vänner som förstår att du inte riktigt kan komma. Håll hårt i dom och lyssna på din kropp, stress is a bitch

    SvaraRadera
  3. Ta väl hand om dig. Ny tid kommer<3

    SvaraRadera
  4. Du satte akkurat ord på den følelsen jeg har hatt så lenge uten å helt vite om jeg er urettferdig mot vennene mine eller hva jeg føler i det hele tatt. Takk. Du er så utrolig dyktig.
    <3

    SvaraRadera
  5. alltså! så jävla br!jag har precis känt så ett bra tag utan att vela acceptera det. borde nog också stänga av min väckarklocka! tack!

    SvaraRadera