stardust&stjärnryggar

Han hade stjärndamm runt ögonen efter gårkvällens kravader. Han vilar läpparna mot min axel och den fräkniga handen över mitt bröst.
Nu är det lugnt igen.
Den där klumpen innanför bröstkorgen har börjat försvinna. Som den första solstrålen efter åskvädret.

Han fick mig att gråta inne på en trång restaurangtoalett. Med ringsignaler som aldrig nådde fram och obesvarade sms. Jag skakade på huvudet. " Inte han. Inte han." Tänkte jag. Torkade bort mina tårar från kinden, åt upp min middag och beställde stickande drinkar som sköljde bort saltsmaken i halsen. Vinglade in på en trång klubb. Tog mig till övervåningen och kysste en främmande pojke med stora lockar och ögon som avslöjade att han var yngre än mig. Vi sa inte så mycket. Delade kyssar som inte väckte en endaste fjäril till liv. Jag blev trött och tog en taxi hem.
Åskoväder innan för bröstet.
På söndagen var det avslutningsfyrverkerier för festivalen från slottet. Vi klättrade högst upp Arthur´s Seat med en utsikt över hela staden. Varje liten gatulampa såg ut som stearinljus och fyrverkerierna ekade mellan bergsväggarna så det lät som tusen explosioner. Jag känner igen den fräkniga handen på min axel. "Förlåt. " viskar han mot min kind. Men hur gör man? Hur gör man när någon man vill ha hos sig hela tiden, i ens säng, i stolen bredvid, hand i hand finns någon annanstans. I en annan stad. I ett annat land. Och man inte vet om man kommer träffas igen. Någonsin. Hur gör man då? Frågar han. " Jag vet inte. Men jag är här nu."

En sista kyss innan jag tar planet hem. Grät hela flygresan. Grät i duschen hemma. Grät första natten i min egna säng.
Men det kommer bli bra. Inga mer åskmoln. Bara fina stillbilder innanför pannbenet, hur han kysser min höft. Hans morgonögon och alla dessa fräknar. Miljoner fräknar som bildat en stjärnhimmel över hans rygg.