måndag 22 augusti 2011

trumhinnebrus





Har fortfarande inte återhämtat mig efter Way Out West-helgen. Fick aldrig en chans att vila ögonen.
Vakna, gå till jobbet, komma hem, sova. Vakna, gå till jobbet, komma hem, sova. Och så om igen.
Surrandet från högtalarna sitter fortfarande kvar i öronen. Att höra tusentals människor i ett publikhav som sjunger med till samma låt kommer för alltid vara det finaste jag vet. Upptäcka hur mycket man älskar musik om och om igen som en explosion innanför bröstet.
Och att springa på vänner som åkt långa vägar med bil till ens hemstad. Att kyssa den man aldrig trodde man skulle kyssa igen. Att han sticker ner handen i ens jackficka när man ser på medan solen sträcker på sig över hustaken på morgonen. Även om han inte får mitt hjärta i obalans och otakt så får han mig att fnittra som om jag vore fjorton och okysst.
Man vaknar med rosiga kinder. Mina kyssar som tuggummitatueringar bakom hans öron. Hans bitmärken innanför låren som giftiga ormbett. Vi klibbar och klistrar. Slickar man på hans axel smakar han salt.
Jag som aldrig skulle kyssa dig igen.
Och Jag som aldrig skulle kyssa dig igen.
Vi skrattar under lakanen. Skrattet som ekat sig fast i öronen tillsammans med högtalarbruset.
Ekoskratt fasttejpat på trumhinnan.

6 kommentarer:

  1. det finns ingen bättre på ord än du.

    SvaraRadera
  2. så vackert (måste vara den tråkigaste kommentaren men jag vet inte annars hur jag kan beskriva dina rader på ett bättre sätt)

    SvaraRadera
  3. Så obeskrivligt bra. Och festival är för alltid bestival.

    SvaraRadera
  4. Svar: Det var superfint! Ska försöka få upp bilderna ikväll eller imorgon

    SvaraRadera
  5. åh vad fin blogg du har och vad fint du skriver :)

    SvaraRadera
  6. Det här var bland det finaste jag läst någonsin. Vill spara alla ord.

    SvaraRadera