söndag 22 maj 2011

I'm sick in your mouth

Jag minns hur jag satt på bussresan hem, med morgonsol över ögonlocken och nyborstade tänder som smög bakom leendet. Även om jag visste att du drog din hand från min när jag sökte efter den i fickan. Och det gick så långt. Så länge.
Tusen nätter och tusen dagar. I dina lakan. I mina lakan.
Du träffade min mamma. Jag träffa din katt.
Du fick hemliga meddelanden under huvudkudden. Jag fick korta sms efter midnatt.
Du fick min knottriga hy och okända födelsemärken, mina viskande ord och mina hundra tårar.
Jag fick ingenting.
Och det gick så långt. Och det var så längesen. Men jag bli ledsen nu. Nu när jag tänker på pojken på andra sidan bordet som ville kyssa mig mest i världen och dra fingrarna över min knottriga hy. Han som ville lägga hemliga meddelanden under min kudde.
Och jag bara blunda. För din skull.
Jag blir ledsen nu när jag tänker på den där gången jag satt vid busshållplatsen med ansiktet begravt i mina händer och salttårar över kinderna när jag fortfarande kunde känna smaken av dig i gommen.
För du tog aldrig på mig på riktigt.
Du behövde aldrig älska mig, bara se mig.

Har ni med haft en sådan person?
En som drar undan fingrarna i fickan.
Som får en att känna sig som molnen från ett flygplansfönster.
Tunna och näst intill osynliga.

13 kommentarer:

  1. Om du bara anade hur sant det där är... Förutom att jag känner det nu. Och förutom att jag inte kan ta mig ur det, för man kan inte tvinga sig själv att känna det man inte känner...

    SvaraRadera
  2. Sv; Åh jag med!

    Du är himla duktig på att skriva du!

    SvaraRadera
  3. Det sticker i hela bröstkorgen när jag läser det här inlägget.
    "den där gången jag satt vid busshållplatsen med ansiktet begravt i mina händer och salttårar över kinderna när jag fortfarande kunde känna smaken av dig i gommen."
    Jag tror jag sagt det förut; men allt du skriver är så sant.

    Sluta aldrig skriva.

    SvaraRadera
  4. Du är helt fantastisk med orden.

    Nej, jag har än så länge inte haft med någon som han att höra. Fast jag har blundat för någon som ville älska mig för jag tyckte inte han var tillräckligt bra fast han egentligen var världsbäst. Jag förstod bara inte det.

    SvaraRadera
  5. Det känns som att hjärtat ska spricka i miljoner triljoner bitar och att man ska dö.Just på den där platsen man sitter,ligger eller står på.

    SvaraRadera
  6. svar: det är en lekplats på en ö som börjar på t och ligger utanför göteborg, väldigt nära mitt hus. om det är hemma hos/nära din farfar vet jag förmodligen vem han är! vad coolt, haha.

    du får gärna ta bort den här kommentaren efter att du har läst den. jag vill vara lite anonym.

    gillar din blogg väldigt mycket, förresten.

    SvaraRadera
  7. Mm jag känner igen mig. Och du skriver som vanligt fantastiskt!

    SvaraRadera
  8. Ja, tyvärr.

    Du är en av de bästa skrivarna jag vet. Sluta aldrig.

    SvaraRadera
  9. Men dör lite. Det här kändes så tusenmycket i mitt hjärta. Åh.

    SvaraRadera
  10. jaaa. en som fick mig att känna mig oälskbar och värdelös och dum och naiv.
    tack för den texten. Skönt att veta att man inte är ensam.
    Längesen dock, men glömmer inte.. dendär obehagliga känslan, den försvinner bara inte.
    /Sanna.

    SvaraRadera
  11. Jag vet precis hur det känns, framförallt när han drar bort fingrarna ur fickan, eller sitter bredvid mig på bussen utan att säga nästan någonting.

    SvaraRadera
  12. Du bör ge ut en novellsamling! Och snälla skicka den till mig.

    Jag önskar att jag hade mer än bara fina historier som slutar i krossade hjärtan. Jag skulle vilja ha något som varade. Något vackert och fint. Varför händer det aldrig på riktigt?

    SvaraRadera
  13. så har jag också känd.. och från den människan lärde jag att alla kan göra fel, även om det gör ont ännu så kommer alt nog att bli bättre. det måste det bli.

    SvaraRadera