oceanhearts

- Jag ångrar att jag aldrig tog med dig till havet. Det är så fint här hemma hos mig. Är du bra på att simma?

Han skakar på huvudet och lägger handen under min kind.

-Jag skulle nog gilla bäst att bara flyta på ytan och följa dina ben under vattnet. Och se hur baddräkten formar sig längst med ryggen och ut över rumpan.
Svarar han och ler så framtänderna syns.

Jag lägger näsan i hans halsgrop. Hans skinn rodnar mot mitt.

han var den lilla pojken som plockade upp alla borttappade 25öringar när snön smälte bort under kriget

Hemma hos farfar har allt blivit litet. Som att allt krympt ner till knähöjd.
" Det är kanske du som har växt. " säger farfar.
Jag vet inte.
Träden i trädgården, piratskeppet i lekplatsen. Katten och hunden. Den svarta stålgrinden som skriker varje gång den går upp. Allt har krympt och blivit till miniatyr.
" Freja, det är du som blir större och större. Snart har du huvudet tio meter över hustaken." Säger farfar. Men jag vet inte.
Det spelas jazz från övervåningen och vi sitter tysta vid köksbordet.
" Du kommer växa och bli större än allt annat. Och slippa att stå på tå och svaja när vinden är för hård. Den tiden kommer. Ge det bara lite tid. " Säger han.
Alla de orden lägger sig runt hjärtat och lugnar ner.

Jag tänkte att vi skulle lära känna varandra lite bättre! Jag börjar :

do I kiss you too much?

- Do I kiss you too much?
- You kiss me alot!
- Should I stop?
Han lyfter upp mig så tårna svävar över marken och lägger läpparna mot mina.
Spränger varje cell.

Han kysser mig nervöst inne på klubben. Lutar huvudet för hastigt mot mitt så våra pannor skålar. Jag fnissar och kysser blygt tillbaka.
I taxiresan påväg hem till Morningside har jag glömt allt som var sist, men han håller min hand och ber om förlåtelse ändå.
Jag känner igen tvättlinorna över skrivbordet och den blåa heltäckningsmattan. Den svarta stålsängen och kärleksbrevet ovanför huvudkudden.
Just precis där spenderar jag varje minut. I hans lakan. Mot hans hud. Mot hans fräkniga hud. Hans tusen stjärnor. Lägger fingrarna mot hans smilgropar. Drar händerna genom hans nyklippta hår. Hör hans andetag bak i min nacke och känner hans armar om min midja hela nätter. Jag har nog aldrig sovit så bra i någons famn förut.
Han släpper min hand inne på kaffebaren och säger att han är tvungen att gå.
" Snälla säg att du inte kan titta på mig för att jag åker imorgon. Och inte för att du har tröttnat." viskar jag bakom hans öron.
" Please stay. Don´t leave. " säger han så tyst att jag nästan inte hör.
Vi somnar framför Casablanca samma natt som jag ska ta flyget hem igen.
Vi hånglar hejdå i den lilla busskuren med kalla fingrar i varandras byxfickor.Han springer efter bussen när den lämnat busshållplatsen. Och jag kysser honom genom glasrutan. Det är bara på skoj. Ett löjligt filmskämt. Men det är på riktigt. Verklighet.

Jag har aldrig känt sån intensiv saknad någon gång. Och varje inandning på det flyget blev till tunga stenfall.