Do you miss me?

Jag kunde inte hindra mina klåfingriga fingrar från tangentbordet på mobilen och skickade ett nervöst sms till den där fräkniga pojken flera hundramiljoner mil härifrån och frågad om han saknade mig.
" When can you book your flight ticket? " fick jag som svar. Packa varmt, här är det oktober.
Mitt hjärta slog dubbelslag. Trippelslag. 110 km/h.
Så imorgon flyger jag tusentals meter upp i luften och landar mitt i ett hångelkalas.
Jag tänkte att, kan inte ni berätta om era prinsar/prinsessor och sängmonstren? Era hjärtskärandetusennålarihelabröstet-historier här? Så gör vi något fint av det och läser tillsammans?
Puss, vi hörs snart igen!

trumhinnebrus

Har fortfarande inte återhämtat mig efter Way Out West-helgen. Fick aldrig en chans att vila ögonen.
Vakna, gå till jobbet, komma hem, sova. Vakna, gå till jobbet, komma hem, sova. Och så om igen.
Surrandet från högtalarna sitter fortfarande kvar i öronen. Att höra tusentals människor i ett publikhav som sjunger med till samma låt kommer för alltid vara det finaste jag vet. Upptäcka hur mycket man älskar musik om och om igen som en explosion innanför bröstet.
Och att springa på vänner som åkt långa vägar med bil till ens hemstad. Att kyssa den man aldrig trodde man skulle kyssa igen. Att han sticker ner handen i ens jackficka när man ser på medan solen sträcker på sig över hustaken på morgonen. Även om han inte får mitt hjärta i obalans och otakt så får han mig att fnittra som om jag vore fjorton och okysst.
Man vaknar med rosiga kinder. Mina kyssar som tuggummitatueringar bakom hans öron. Hans bitmärken innanför låren som giftiga ormbett. Vi klibbar och klistrar. Slickar man på hans axel smakar han salt.
Jag som aldrig skulle kyssa dig igen.
Och Jag som aldrig skulle kyssa dig igen.
Vi skrattar under lakanen. Skrattet som ekat sig fast i öronen tillsammans med högtalarbruset.
Ekoskratt fasttejpat på trumhinnan.

Sparven

Jag hamnade någonstans mellan Jönköping och Gränna. En liten stad som skänker sinnesro med sina trånga gator och barndomsminnen. Han som bor där har en son. En son som knyter skosnörerosetten innan han tagit på sig skorna på fötterna. En fjortonårig son. Vi utbyter vänliga leenden mot varandra. Vad ska man prata om med en fjortonårig pojke?
Tanken gör mig nervös och jag flyr in i en 500 sidor lång Borta Med Vinden. Ord lästa hundra gånger om.
Andas, läsa och skriva.

Väl hemma i Göteborg sitter jag i Sparvens kök. Så har min bror kallat henne sen första gången han kysste henne. Hon pratar mellan nytvättade lakan och t-shirtar som hänger i tvättlinor i hela rummet. Hon pratar om att glömma bort. Förtränga och svartna. Viktiga saker hon vill minnas men inte kan. Allt hon säger går rakt in i hjärtat.
" Jag vill aldrig glömma. Är så fruktansvärt rädd för att glömma och sen överraskas med att komma ihåg. "
Hon tittar på mig. Torkar bort de svarta ränderna över kinden med pekfingret.
" Du kommer aldrig glömma."
Hon är en riddare. Klädd i silver. Som räddar både mig och min bror skulle jag tro.