Om kärlek

" Under vänstra skulderbladet har han fyra födelsemärken, formade i korpens stjärnbild. Under hans vänstra skulderblad finns en av de 48 konstellationerna som listades av astronomen Klaudios Ptolemaios. Det är mitt favorit ställe att kyssa. Att vila läpparna mot och känna hur hans hy blir knottrig och ojämn. Längst hans handled kan man se hans blodådror. Vi brukar säga att det är en karta över alla Sveriges bilvägar. Och alla prickarna är prickar över städer. En gång ringade han in med en bläckpenna vart hans farmor bor. Han har en djup halsgrop. Han berättade att, om han skulle skaffa en kattunge någon gång, så skulle han låta den lapa mjölk från halsgropen. Det skulle bli en lagom mängd mjölk till katten. Dom får ont i magen av för mycket. Hade han hört. "

Fina Anna har knådat ihop en bok om kärlek. En lite bok som passar perfekt i bakfickan, fylld med vackra, hjärtskärande och magiska små historier om kärlek.
Där kan du läsa min novell och 19 andra pojkars och flickors fina historier.
Så om du gillar att läsa om fräkniga axlar och pojkluggar framför kastanjeögon, om allt det där pirrande och brännande innaför bröstet så kan du beställa boken här! Och vill du läsa mer om projektet kan du kika in på Annas blogg!

Puss på er!

rökta ciggaretter&tomma shotglas

Jag tog på mig tunna strumpbyxor och korta klänningar. Målade läpparna i starka färger och ögonen svarta. Ville att folk skulle titta. Gärna pojkar.
Drack ur för stora ölglas. Bartendern frågade om jag verkligen klarade av en till och svarade " Yeah baby " när jag nickade nöjt åt honom.
Vinglade ut på gator, vinglade ner i källarvåningar med jazzband, vinglade upp igen. Vinglade in på technoklubbar och ut igen.
Killen som höll sina armar runt om mig sist jag var där, satt uppe på stenmuren med handen under min haka och undrade varför det aldrig blev våran tur. Jag hade inget svar. Höll andan och hoppades på att han inte skulle kyssa mig.
Han åkte hem till York dagen efter och lämnade mig förvirrad och lättad med ett tungt ölhuvud.
Saknade och saknade inte. Hann blinka och var hemma igen.
Nu luktar alla kläder som lägenheten jag bodde i, människorna jag träffade och som röken från jazzbaren.

adjöken

Det blir så underligt ibland.
För en månad sedan grät jag över min ensamhet. Bakom tårar och suddiga ögon bokade jag en flygbiljett till Skottland. Bara några dagar efter träffar jag någon som håller min hand, sover vid min sida. Drar undan håret från ögonen. Pussar mig bak i nacken på morgonen. Tröstar och plåstrar om dom jobbiga såren.
Någon som har valt att stanna. Som har blivit kär.
" Jag känner det i hela kroppen." säger han
Så jag glömde bort den där flygbiljetten. Först igår slog det mig att jag ska resa bort imorgon.
Har panikfixat allt och har hunnit bli nervös inför flygningen.
Men fy 17 vad glad jag är!
Äntligen får jag träffa de människor jag saknat mest. Alla dom som berörde mig in på djupet sist jag var där. Imorgon åker jag dit och dansar, skrattar och pratar halvdålig engelska med dom som räddade mig förra vintern.
Mina modiga prinsar och prinsessor.

Shit, my midnight surprise has found out all my lines

" Men säg vad det är då? "
" Men du måste lova att inte gå. Du måste stanna hela kvällen. Hela natten. Och nästa dag och dagen efter den. "

Jag berättade om ärr och brännsår. Om pistolskott som splittrar och lämnar efter sig trasiga hål. Och hur man blundar. Hårt hårt, så kanske dom försvinner. Knutna nävar och en bröstkorg som svullnar upp och darrar. Som trummar värre än djungeltrumman i Jumanji. Svarta tårar rinner längst med kinden, fingrar skakar och det är nästan helt svart framför ögonen med feberkänslan innanför pannbenet.
Han torkar kinden med tummen och stillar den darrande handen.
Han är så nära. Så fruktansvärt nära.

" Jag går ingenstans. "