

Det var längesedan jag hade någon som frågade frågor. Som undrade hur jag var som liten. Hur jag fått ärret på mitt vänstra knä. Vilken som är min favoritfärg, favorit plats. Mitt favorit ljud.
Han vill veta alla de där små sakerna.
Han presenterar mig för sina föräldrar och pratar ivrigt om mig med sina vänner.
Vi slutar aldrig att kyssas och håller varandra i handen.
För honom kan jag berätta alla hemligheter.
Alla små historier och viktiga händelser.
Det kittlas i bröstet när jag ser honom.
Killar i tårna när han kysser mig lätt på kinden.
Innanför bröstkorgen är det en regnskog med fågelkvitter men innanför pannbenet växer ett mörkt moln.
För det var ju så längesedan.
Så längesedan man berättade om de där hemligheterna och viktiga händelserna.
Så längesedan man lät någon krypa in under skinnet.
Som man stod naken.
Och nu står jag där. Och har ett grått moln, en klump av nervositet.
Hur gör man liksom?