have a nice daze

I somras när jag var vilsen och hemlös i Stockholm träffade jag två tjejer som med öppna armar tog emot mig och lät mig bo hemma hos dom.
Det är en konstig känsla att känna att man har älskat en person i flera år när man egentligen bara är främlingar. I slutet av sommaren kom dom och bodde hos mig i Göteborg och jag har saknat dom varje dag sen dess. Men i fredags kom dom och knackade på min dörr med två stora resväskor och ville sova i min säng, äta min mat och titta på min tv.
Vi dansade hela helgen, på så många dansgolv vi kunde. Drack upp en hel bag in box inne på en trång toalett på filmfestivalens premiärkväll, hånglade med killar och dansade ännu mera. Tills knän blev skakiga och hälar blodiga. Suddiga ögon och ekande skratt. Jag dansar annorlunda med dom. Dansar med varje centimeter av min kropp och med ett hjärta stort som två knytnävar.
Vi låg i min säng och viskade.
"Sssch, du får inte säga till någon. Det är vår hemlighet." säger hon med pekfingret över läpparna och kramar om min hand.
Vi har inte bara träffats tre gånger. Vi har känt varandra hela livet. Vi visste bara inte om det.

I morse vaknade jag upp i en tom säng. Gick till Bio Roy och såg Norwegian Wood.
Grät med darrande fingrar till de hjärtskärande scenerna, utan någon hand att hålla. Vandrade hem genom stan, begrav i tankar. Ringde min pojke.
Vi låg i min säng med blickarna upp i taket.
- En gång var jag en fågel, säger han.
- Vad för fågel?
- En stork.
- Bodde du uppe på ett tak?, frågar jag.
- Ja. Ovanför en sunkig strippklubb.
Jag ler. Skrattar tyst så man nästan inte hör och kramar hans hand.