fredag 31 augusti 2012

edinburgh

Nu är jag här. I mitt lilla slott med utsikt över kullarna som reser sig över hustaken. Här går jag i skolan. Här går jag på teater. Här dricker jag öl på trånga pubar.Här har dom stora slott som ser spökaktiga ut när det blir mörkt. Här blåser det och regnar. Här lagar jag tomatsoppa varje dag för det är det enda jag kan laga själv. Här har vi små möss under tvättmaskinen. Här hör man bussen stanna under mitt fönster. Här grät jag första natten för jag saknade min familj. Här har jag det så himla bra. Ville bara vinka hejhej och hoppas på att komma i ordning ordentligt snart så det blir ordentliga blogginlägg. Bear with me.

Här sitter jag med min inflyttningspresent från mina gulliga roommates. 'Heey baby' säger han och slickar sig om läpparna.

Hej lilla sovrumsfönstret. Hej lilla Edinburgh, vad du regnar idag.


Nu ska jag springa över till en pojke. Jag hoppas vi kommer hångla och äta pizza, dansa i kalsongerna i hans smuliga säng och titta på hundra filmer tills jag somnar i hans armar.
Puss!

måndag 20 augusti 2012

följer ni med?


Det bildas ett tryck i bröstet när saker man vill minnas börjar blekna och spädas ut. Ett tryck som bildar en känsla av stress. Samma känsla som man får när man är sen till tåget och står längst fram på spårvagnen på väg till tågstationen. Man vill bara trycka på längst fram på vagnen för att få den att åka fortare. Eller när man simmar snabbt i bassängen och sträcker på fingrarna för att nå fram till bassängkanten snabbare. Det trycket har legat i bröstet sen ett halvår tillbaka.
Jag minns inte det exakta ljuset av staden längre, den där speciella lukten från fabrikerna. Hur blåsten grabbar tag i håret och rör om det i en virvel. Jag undrar om människorna där fortfarande kan komma ihåg mitt namn. Jag minns hans raka framtänder men det sneda leendet har börjat blekna. Formerna runt ögonen också. Jag kan inte höra hans skratt lika klart i huvudet längre och fingeravtrycken är bortduschade för längesen.
Så jag har bestämt mig. Att åka dit. En gång till. Men den här gången kommer jag inte tillbaka.
Jag vill stanna i min favoritstad. Där jag känner mig så himla hemma. Mitt fina Edinburgh.

Jag tog flyget tillbaka dit i veckan, för att ordna med lite sista saker innan jag flyttar för alltid. Och stadsljuset la sig precis så som jag ville minnas och lukten kände jag igen så fort jag steg av bussen i centrum. Och.
Och hans sneda leende tog mig med storm, det hade jag glömt. Och han skrattade sitt skratt och rynkade på näsan och bildade små kartvägar i ansiktet.
Han höll sina händer runt mina handleder. Tryckte lite hårdare än vad jag är van vid. Lät läpparna leta längst med nacken ner mot bröstet. Bildade osynliga gropar med fingerspetsarna över hela kroppen. Och jag tänkte snabba ofokuserade tankar : Detta har jag saknat för länge. för länge. för länge.

Så det är så det ligger till. Jag ber om ursäkt för den långa tystnaden och jag hoppas ni vill följa med mig på mina nya äventyr i min nya stad. För jag är nervös och rädd för att vara borta från människorna som brukar trösta mig, de vars axlar jag alltid vilar hakspetsen mot. Vi som lekt sen barnsben. Om en vecka tar jag min sista väska och lämnar Göteborg

♥