sju himlar&hundra hav

Nu har sommarfräknarna blekts bort över näsan. Jag har feberögon utan att ha feber. Jag känner mig annorlunda och konstig. Jag är inte som jag var förr.
Är 100% säker på livet.
Är 100% osäker på livet.
Jag minns när jag hade två meter långa vingar och aldrig var rädd för att landa på glas.
När jag var en albatross som seglade över sju himlar och hundra hav.
Det är vad jag vill ha.
just
precis
nu
Sju himlar och hundra hav.

Får nöja mig med en fyra timmars lång tågresa till Stockholm först.
pusshej!

Våra sängmonstren prt I

Jag fick så många fina kärlekshistorier om era sängmonstren av er på mitt kommentarsfällt och i min mail! Historier och meningar som jag läst flera gånger om, blivit pirrig i magen, ledsen och helt berörd av! Så här kommer fösta delen:

♥ Mötte på ett gäng på tre pojkar i stockholmsnatten igår. en av de tre var lite extra fin men jag tänkte att det är klart att han inte får upp ögonen för mig. vi stod tillsammans i kön till debaser, mina andra vänner hade åkt hem för längesen och jag var ensam med de nyfunna pojkarna. tillslut kom vi in och köpte öl och småpratade om allt möjligt. i baren, på rökplatsen och vid dansgolvet. sen sitter vi på en trappa och DÅ KYSSER HAN MIG. den fina fina killen. vi sitter där och pussas och händer trasslas in i varandra och jag smsar min bästa vän "omg pussas med den finaste killen". sen dansar vi till håkan och går hand i hand längs götgatan. tills vi blir tvungna att skiljas åt. han ville antagligen inte ha med mig hem, så efter några fler pussar och en lång kram sa vi hejdå. sen dess har han inte riktigt försvunnit ur mina tankebanor och även om det bara var en fyllehändelse så kan jag inte släppa det. har så svårt för sånt. att släppa taget. denna jazztrummis med lockigt brunt hår som precis börjat läsa på journalistlinjen. som bor fyrtiotvå mil bort. som har glömt mig. för han vet att fyllehändelser är engångshändelser. inget att fastna i.

♥Får jag chans på dig?
[] ja
[] nej
[]kanske
*pip* *pip* *pip*
Får jag chans på dig?
[x] ja
[] nej
[]kanske


♥Vi delar regnnätter under kyliga täcken och han kysser mig som ingen annan. Jag är så jävlajävla kär.

♥Jag gillar en kille med finaste nyckelbenen. Men det är så svårt att våga. I sommar försökte han lära mig skatea och målade med röd akvarellfärg på min arm och jag lever på de ögonblicken nu.

♥hånglade med pojken som jag gått i samma klass med i minst tio år, upptäckte att vi inte alls var kära men hånglade ändå. bara för att hångla i nittio sängar hela nätterna och vakna upp, ihop slingrade som pussel är det bästa som finns. nu är vi bästa vänner.

Asså jag dör på kyssasundertäcket-kyssar och främmande läppar och ny hud mot sin egna. Nyckelben och nervpirrande sms-signaler.

stardust&stjärnryggar

Han hade stjärndamm runt ögonen efter gårkvällens kravader. Han vilar läpparna mot min axel och den fräkniga handen över mitt bröst.
Nu är det lugnt igen.
Den där klumpen innanför bröstkorgen har börjat försvinna. Som den första solstrålen efter åskvädret.

Han fick mig att gråta inne på en trång restaurangtoalett. Med ringsignaler som aldrig nådde fram och obesvarade sms. Jag skakade på huvudet. " Inte han. Inte han." Tänkte jag. Torkade bort mina tårar från kinden, åt upp min middag och beställde stickande drinkar som sköljde bort saltsmaken i halsen. Vinglade in på en trång klubb. Tog mig till övervåningen och kysste en främmande pojke med stora lockar och ögon som avslöjade att han var yngre än mig. Vi sa inte så mycket. Delade kyssar som inte väckte en endaste fjäril till liv. Jag blev trött och tog en taxi hem.
Åskoväder innan för bröstet.
På söndagen var det avslutningsfyrverkerier för festivalen från slottet. Vi klättrade högst upp Arthur´s Seat med en utsikt över hela staden. Varje liten gatulampa såg ut som stearinljus och fyrverkerierna ekade mellan bergsväggarna så det lät som tusen explosioner. Jag känner igen den fräkniga handen på min axel. "Förlåt. " viskar han mot min kind. Men hur gör man? Hur gör man när någon man vill ha hos sig hela tiden, i ens säng, i stolen bredvid, hand i hand finns någon annanstans. I en annan stad. I ett annat land. Och man inte vet om man kommer träffas igen. Någonsin. Hur gör man då? Frågar han. " Jag vet inte. Men jag är här nu."

En sista kyss innan jag tar planet hem. Grät hela flygresan. Grät i duschen hemma. Grät första natten i min egna säng.
Men det kommer bli bra. Inga mer åskmoln. Bara fina stillbilder innanför pannbenet, hur han kysser min höft. Hans morgonögon och alla dessa fräknar. Miljoner fräknar som bildat en stjärnhimmel över hans rygg.