oansvarsfulla måndag

Han håller sin hand om min. Lutar sin kind mot min. Snurrar mig runt i piruetter så många varv att det blir suddigt. Jag tappar vinglaset i marken och glas splittret lägger sig som glittriga korn över den blöta asfalten. Där på min gata lär han mig att dansa Reel. Det är svårt att hålla balansen på vinglande klackar när knäna är svaga och vinden är så hård att jag måste hålla i mig i hans arm för att inte snubbla. Vi skrattar så högt att det ekar mellan stenhusen.
Jag glömde bort skolan. Och allt stort och viktigt. Det liksom hamna bakom soffan och jag glömde bort att leta.
Jag dansade och drack för starka drinkar. Skrattade in i vänners kragar och kysste hans läppar. Hamnade hemma hos främmande människor på underliga fester på vindsvåningar, har suttit i timmar på mitt morgoncafé och skrivit, klättrat i berg och frusit från de kalla vindarna. Måndagar och tisdagar har blivit lördagar. Befriad från ansvar och blev fri.
Det har stormat i snart en hel vecka. Det gnisslar från butiksskyltarna och gatulamporna har slocknat när man sakta stretar sig genom en vägg av luft på väg hem. Hem från någonstans. En av lamporna i trapphuset har gått sönder och jag måste alltid springa snabbt upp för att inte hinna bli rädd från mörkret.
Jag kom på mg själv att inte ha pratat med min familj på två veckor och missat ett viktigt prov som jag varit nervös över. Så jag tog mig tid till att ringa pappa. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Sen kände jag hur han lutade kinden mot luren och sa med pappas mjukaste röst, så som han alltid talar när han saknar :
" mitt käraste barn, allt jag vill just nu är att krama om dig en liten stund."
Jag grät hela natten med Gav's armar så nära min hud som det går. Han strök handen över pannan tills jag somnade och det sista jag kände var hans kyss godnatt på mitt öra.



Sanningen är att jag hatar att inte vara strukturerad. Att känna att jag hade kunnat göra saker bättre och annorlunda. Att hamna efter i skolan eller att glömma bort människor som betyder allt  även om man bara glömmer för en liten stund. Jag var så himla ostrukturerad så himla länge för ett tag sedan och har kämpat så hårt för att komma ikapp igen att jag har glömt bort hur viktigt det är att vara stökig. Ibland.

dududu

Jag kan höra hans fötter mot stentrappan. Hans fötter utan skor i ett kallt trapphus.
Han håller sina händer runt om mitt ansikte och kysser mig.
Du  möter mig alltid i trappen.
Men den här gången blev han för ivrig och lät dörren smällas igen och gå i lås. Vi märkte det inte med en gång. Mina läppar var ju med dina läppar och dörrar och lås, kalla sten trappor och tid liksom försvinner. Bara smaken av din mun och min knottriga hud är påtaglig.
Jag vill lägga handen över pannan, flämta, luta ryggen bakåt och låta dig fånga mig varenda gång du kysser och rör.
Nu vet jag hur det är att sakna. Sakna på riktigt.
Det är vackert och fult på en och samma gång.
Och du saknade mig, saknade mig mest av allt. Du säger att du blev tokig utan mig. Att jag var allt du kunde tänka på.
Du har städat ditt rum. Tänt värmeljus och väntar inte en sekund med att knäppa upp klänningen och låta den fall till golvet.
Vår hud passar så bra, inget vasst eller obekvämt. Ingen rädsla eller tvekan. Du drar pekfingret längs med ryggen och jag vilar läpparna bakom ditt öra. Här kan vi bygga bo och stanna tills tiden slutar ticka. Tills universum slukar oss och allt blir till ingeting.
Du är hemma. Vi är hemma. Jag är hemma.

Mice and Men

 Vi hör dom pipa och kraffsa. Tassa och smyga. Vi har letar möss hela dagen. Men dom är snabba och vi lyckas inte få en enda skymt av dom. Vi lägger oss i sängen med huvudena på varandras ben. Jag spiller rödvin på kudden. Vi pratar om pojkars dumdristiga beslut, om framtidsångest och bilresor. Vi skrattar åt varandras skämt och klagar på kalla fötter mot ett kallt trägolvet.
"Vem var det som ringde på portdörren mitt i natten igår?" frågar vi.
Oftast brukar det vara min pojke men han är inte här ännu.
"Tre gånger ringde han och sen stod han och banka på dörren" Alla skakar på axlarna.
Jag hade legat rädd i min säng, gömd under täcket och blundat hårt tills mannen gått sin väg.
Morgonen efter hade vi alla skrattat åt det i hopp om att det inte skulle hända igen.
Det är den enda jag hunnit med hitills sen jag kom tillbaka, jagat möss hanterat mystiska män utanför ytterdörren och skrattat.
Älskling jag är hemma. Nu får jag bara väntaväntavänta tre…dagar….till.
Come home kitty cat ♥

lilla barnet

 När jag var nio år hade jag en liten gubbe som vän. Han var gammal men pigg i benen. Talade med skrovlig röst och bar alltid cowboyhattar i olika modeller. Alla vuxna frågade varför jag spenderade så mycket tid med denna lilla gubbe med rynkade ögonbryn.
Alla barnen frågade varför jag var så god vän med den lilla gubben, han kan ju inte sparka boll.
Jo ser ni, sa jag.
Hans lägenhet är fylld med diverse grejer, gamla grejer och nya grejer. Han har världens minsta tv, den är inte större än en väckarklocka och så vet han allt om hästar. Han vet vilka som springer snabbast och ibland får han pengar för att veta så mycket om den saken. Han har över hundra cowboyhattar och är hemskt stilig i dom. Mycket mer stilig än vad jag är i dom. Fast det håller han inte med om. Det säger han nog för att vara snäll.
Han bjuder alltid på honungs socker som han har i en liten kakburk på kökshyllan. Det skulle nog inte mamma och pappa bli så glada över. Han har en bild på sig själv på kylskåpsdörren där han stor naken på en strand i Bahamas och vinkar in mot kameralinsen och så har han två döda skator i frysen. Jag har inte vågat fråga varför ännu.
Han sa till mig att sluta gråta en Halloween för att jag inte hade någon utklädnad till skoldiscot. Det tyckte han var trams. Sedan fäste han guldpapper över halva mitt ansikte, satte en svart mantel över axlarna och lånade mig hans finaste cowboyhatt med döskallar på. Vi visste inte riktigt vad jag skulle föreställa någon av oss men jag vann första pris ändå.
Och jag brukar handla mjölk och potatis på livsmedelsbutiken över på andra sidan gatan de dagarna han är för trött. Men mestadels bukar vi sitta vid hans köksbord och se på när fåglarna äter brödsmulor och han brukar sucka "jaa-a du lilla barnet" med glänsande ögon upp mot himlen.