lilla barnet

 När jag var nio år hade jag en liten gubbe som vän. Han var gammal men pigg i benen. Talade med skrovlig röst och bar alltid cowboyhattar i olika modeller. Alla vuxna frågade varför jag spenderade så mycket tid med denna lilla gubbe med rynkade ögonbryn.
Alla barnen frågade varför jag var så god vän med den lilla gubben, han kan ju inte sparka boll.
Jo ser ni, sa jag.
Hans lägenhet är fylld med diverse grejer, gamla grejer och nya grejer. Han har världens minsta tv, den är inte större än en väckarklocka och så vet han allt om hästar. Han vet vilka som springer snabbast och ibland får han pengar för att veta så mycket om den saken. Han har över hundra cowboyhattar och är hemskt stilig i dom. Mycket mer stilig än vad jag är i dom. Fast det håller han inte med om. Det säger han nog för att vara snäll.
Han bjuder alltid på honungs socker som han har i en liten kakburk på kökshyllan. Det skulle nog inte mamma och pappa bli så glada över. Han har en bild på sig själv på kylskåpsdörren där han stor naken på en strand i Bahamas och vinkar in mot kameralinsen och så har han två döda skator i frysen. Jag har inte vågat fråga varför ännu.
Han sa till mig att sluta gråta en Halloween för att jag inte hade någon utklädnad till skoldiscot. Det tyckte han var trams. Sedan fäste han guldpapper över halva mitt ansikte, satte en svart mantel över axlarna och lånade mig hans finaste cowboyhatt med döskallar på. Vi visste inte riktigt vad jag skulle föreställa någon av oss men jag vann första pris ändå.
Och jag brukar handla mjölk och potatis på livsmedelsbutiken över på andra sidan gatan de dagarna han är för trött. Men mestadels bukar vi sitta vid hans köksbord och se på när fåglarna äter brödsmulor och han brukar sucka "jaa-a du lilla barnet" med glänsande ögon upp mot himlen.