Jag åkte ut på landsvägarna. Om man var tyst kunde man höra hästhovarna eka mot marken och de första getingarna surra bland vitsipporna. När man andades in kände man lukten av hö och våreldar. Man slapp ha tunga vinterjackan över axlarna och klumpiga kängor. Jag var omringad av varma djur som hela tiden ville ligga i ens knä och sticka upp nosen under hakan på en.
Jag drömmer om dig varje natt. Till och med här ute. Där jag aldrig kommer ihåg nattdrömmar. Jag drömmer att vi äter pizza och åker i taxibilar. Att vi hånglar i tunnlar och att du listar alla saker du tycker om och inte tycker om. Och du är alltid nära. Skavandehudnära.
Och stjärnorna kunde jag nästan nå när jag stod i nattlinnet ute på gräset och borstade tänderna innan jag skulle sova. Åh, jag vet. Alltid detta tjat om dessa stjärnor. Men dom fångar en. Man slukas och blinkar inte en enda gång. Tills man blir snurrig. Men man kan andas för lungorna blir genast rymligare och man stressar inte. Saknar inte lika intensivt.
Åh dessa stjärnorna. Ibland kan ni rädda liv.
"Vad är det du drömmer om när du har mardrömmar?" frågade han alltid med näsan in mot mitt ryggslut.
Men jag berättade aldrig. Inte ens när jag grät in mot hans bröst och färgade den vita t-shirten svart. Jag tyckte om han kyssar och hur luggen la sig över ögonbrynen. Jag tyckte om att vakna till hans pianospel på morgontimmen och att steka pyttipanna i hans kök. Och innan vi somnade viskade han hur mycket han tyckte om mig. Vi hade tvåmannadisco i hans säng med öl och långsamma låtar som han lutade huvudet mot mitt under. Han tog sig tid att skölja ut mitt schampo ur håret trots han var sen till sin skola.
Och jag somnade varje natt och tänkte: "Honom ska jag berätta allt för." Men det gjorde jag aldrig. Och i hissen upp till våning fem sa han
"Du känner mig bättre än vad jag känner dig" med ögon stora som jordglober, fyllda upp till ögonlocken med besvikelse.
Men allt hade gått så fort. Jag hann inte blinka innan han sa:
"Vi slutar löjlar oss. Det är dig jag vill ha. Bara dig. Och om du inte vill ha mig kan du gå. "
Men jag visste inte. Jag ville inte gå. Någon gång skulle jag vilja ha honom. Bara honom. Ge mig bara lite tid. För hans kyssar gjorde ju huden knottrig. Och han ville ha mig. Bara mig. Och han spelade piano på morgonen och sköljde ur schampot från mitt hår.
Men sanningen är att vem som helst kan få min hud knottrig om han kysser mig under lakan och biter i underläppen. Och efter ett tag vaknade jag inte längre av pianospelet. Ville hellre skölja ur schampot själv och hann somna igen innan han viskade bakom nacken.
Vi gav det några månader för länge. Han träffade någon annan. Jag vilade någonstans mellan sorg och lättnad. Såg honom kyssa henne i parker på helgerna och valde att titta bort. Undrade om hon berättade alla hemligheter för honom. Hoppas det.
Jag önskar jag hade gett upp oss tidigare. Inte låtit honom ha knäna mot marken för mig.