Anonym
" hör hans hjärta slå så fort att jag tror att hans bröstkorg ska sprängas när jag ligger intill honom. han pussar mig alltid på pannan, kollar mig i ögonen och säger hur fin jag är. men jag är inte kär. vad gör man då? "
"Vad är det du drömmer om när du har mardrömmar?" frågade han alltid med näsan in mot mitt ryggslut.
Men jag berättade aldrig. Inte ens när jag grät in mot hans bröst och färgade den vita t-shirten svart. Jag tyckte om han kyssar och hur luggen la sig över ögonbrynen. Jag tyckte om att vakna till hans pianospel på morgontimmen och att steka pyttipanna i hans kök. Och innan vi somnade viskade han hur mycket han tyckte om mig. Vi hade tvåmannadisco i hans säng med öl och långsamma låtar som han lutade huvudet mot mitt under. Han tog sig tid att skölja ut mitt schampo ur håret trots han var sen till sin skola.
Och jag somnade varje natt och tänkte: "Honom ska jag berätta allt för." Men det gjorde jag aldrig. Och i hissen upp till våning fem sa han
"Du känner mig bättre än vad jag känner dig" med ögon stora som jordglober, fyllda upp till ögonlocken med besvikelse.
Men allt hade gått så fort. Jag hann inte blinka innan han sa:
"Vi slutar löjlar oss. Det är dig jag vill ha. Bara dig. Och om du inte vill ha mig kan du gå. "
Men jag visste inte. Jag ville inte gå. Någon gång skulle jag vilja ha honom. Bara honom. Ge mig bara lite tid. För hans kyssar gjorde ju huden knottrig. Och han ville ha mig. Bara mig. Och han spelade piano på morgonen och sköljde ur schampot från mitt hår.
Men sanningen är att vem som helst kan få min hud knottrig om han kysser mig under lakan och biter i underläppen. Och efter ett tag vaknade jag inte längre av pianospelet. Ville hellre skölja ur schampot själv och hann somna igen innan han viskade bakom nacken.
Vi gav det några månader för länge. Han träffade någon annan. Jag vilade någonstans mellan sorg och lättnad. Såg honom kyssa henne i parker på helgerna och valde att titta bort. Undrade om hon berättade alla hemligheter för honom. Hoppas det.
Jag önskar jag hade gett upp oss tidigare. Inte låtit honom ha knäna mot marken för mig.
"Vad är det du drömmer om när du har mardrömmar?" frågade han alltid med näsan in mot mitt ryggslut.
Men jag berättade aldrig. Inte ens när jag grät in mot hans bröst och färgade den vita t-shirten svart. Jag tyckte om han kyssar och hur luggen la sig över ögonbrynen. Jag tyckte om att vakna till hans pianospel på morgontimmen och att steka pyttipanna i hans kök. Och innan vi somnade viskade han hur mycket han tyckte om mig. Vi hade tvåmannadisco i hans säng med öl och långsamma låtar som han lutade huvudet mot mitt under. Han tog sig tid att skölja ut mitt schampo ur håret trots han var sen till sin skola.
Och jag somnade varje natt och tänkte: "Honom ska jag berätta allt för." Men det gjorde jag aldrig. Och i hissen upp till våning fem sa han
"Du känner mig bättre än vad jag känner dig" med ögon stora som jordglober, fyllda upp till ögonlocken med besvikelse.
Men allt hade gått så fort. Jag hann inte blinka innan han sa:
"Vi slutar löjlar oss. Det är dig jag vill ha. Bara dig. Och om du inte vill ha mig kan du gå. "
Men jag visste inte. Jag ville inte gå. Någon gång skulle jag vilja ha honom. Bara honom. Ge mig bara lite tid. För hans kyssar gjorde ju huden knottrig. Och han ville ha mig. Bara mig. Och han spelade piano på morgonen och sköljde ur schampot från mitt hår.
Men sanningen är att vem som helst kan få min hud knottrig om han kysser mig under lakan och biter i underläppen. Och efter ett tag vaknade jag inte längre av pianospelet. Ville hellre skölja ur schampot själv och hann somna igen innan han viskade bakom nacken.
Vi gav det några månader för länge. Han träffade någon annan. Jag vilade någonstans mellan sorg och lättnad. Såg honom kyssa henne i parker på helgerna och valde att titta bort. Undrade om hon berättade alla hemligheter för honom. Hoppas det.
Jag önskar jag hade gett upp oss tidigare. Inte låtit honom ha knäna mot marken för mig.
Otroligt vacker text. Känns som om jag känner den pojken.
SvaraRaderaså nydelig skrive, trist men vakkert
SvaraRaderaSå fint slrivet. Och jag kan inte bestämma mig för vems sida jag står på: han som är så dunderkär eller hon som inte riktigt vågar berätta än. Jag antar att kärlek kan hamna i obalans ibland. Usch så sorgligt egentligen.
SvaraRaderaSVAR: (jag kan aldrig bestämma mig var jag helst svarar, vad som är mest praktiskt eller smidigt)
SvaraRaderaja, och nästan alla på den där hemsidan håller samma kvalitet. så inspirerande! tycker du borde, om du inte redan gjort det, titta runt mer på den hemsidan.
Det där, genomgår jag just. Har precis sagt nej det funkar inte. Avlider
SvaraRaderaHvordan du klarer å fortelle akkurat det jeg tenker og føler forstår jeg ikke. Du er en stor inspirasjon!
SvaraRaderaDör så fint!
SvaraRaderaså himla fint!
SvaraRaderaåh sån vacker text.
SvaraRaderaoch precis så. kysste honom idag igen fast jag sa så innan vintern, att det inte räckte med det vi var. Det var nog dumt av mig, men allt bara händer
så vackert och så jäkla sorgligt.
SvaraRaderaså sorgligt. men så himla fint!
SvaraRaderaSå vackert, sorgligt och fint på samma gång. Jättefint skrivet verkligen.
SvaraRaderasv: Tack så jättemycket, vad glad jag blir att du gillar den! :)
SvaraRaderaVad duktig du är på att skriva, så fint. Ska gå in här igen och läsa när jag har mer tid! :)
Åh så himlans fint skrivet.
SvaraRaderaDet här är så fint att jag inte finner några ord. Herre.
SvaraRaderaDin blogg är så himla, himla fin. Åh jag orkar inte, tappar seriöst andan.
SvaraRaderaDet här är bland det finaste jag någonsin har läst. Jag är glad att jag har hittat till din blogg.
SvaraRaderaFiiint =)
SvaraRaderaså in i helvetes jävla bra.
SvaraRaderahur länge kommer magen kännas som en ihoptryckt sten och hur många dagar kommer aptiten vara borttappad, hur många nätter kommer jag ligga vaken och inte kunna sova för att värken i hjärtat är så genomskärande?
SvaraRaderadet gör så ont