MTV mornar & blixtlås

Sista morgonen på året tillbringade jag i hans säng, åt pannkakor och tittade på MTVs morgon program. Skrattade åt hans ordvitsar som jag egentligen inte alls tycker är roliga. Ibland skrattar jag för att vara snäll. Det vet han om.
Jag fick luta mig mot hans axel, han lärde mig spela Grand Theft Auto. Vi hånglade under täcket och berättade historier om oss själva som små.
På vägen hem färgades staden rosa från kvällshimlen. Traskade genom snödrivor som såg ut som sockervadd. Jag tänkte på alla platser och människor. Alla känslor som har förlamat kroppen och huvudet. Som har fått det att kittla i fingertopparna.
Och alla timmarna på tåg till andra städer. Ställen där jag är en främling. Hur solen lägger sig som en slöja över ansiktet när man sitter vid tågfönstret och man känner sig så fri. Lika fri som Rasmus på luffen.
Och alla de där kyssarna. Kyssar man försökt glömma. Men det går inte. Kyssarna man glömmer redan dagen efter. Ock kyssarna man bara inte vill glömma. Som man ska minnas i detalj. Som gömmer sig under ögonlocken när du blundar. Kyssarna som betyder något. Något större än kittlande fjärilar innanför huden.
Jag tänkte på mina Skottlands resor. Och hur jag varje gång har stått på flygplatsen med ett värkande hjärta och hela havet stormar innanför pannan. Känslan av att hitta ett ställe som känns mer hemma än...hemma.
Sen tänkte jag på alla magiska trollkarlar som blåst ett moln av magi över mig. Dom jag har skrattat med. Hållit deras händer. Viskat hemligheter. Dansat och svettats med. Alla våra sommaräventyr med skrubbsår på knäna och solbrända näsor med fräknar.
Dom jag saknar mest. Dom som kan få mig att känna mig så ensam.
Och så han. Han som stanna kvar.
Alla dom gånger jag tänkt hur trött han måste vara på mina ihop limmade läppar.
Mina blixtlåsläppar.
Blixtlåset som inte går att få upp. Alla de där sakerna jag vill få sagda, alla de sakerna som han vill höra är inlåsta som i en ask med världens jobbigaste blixtlås. Som han så gärna vill lirka upp.
Men han har sagt att vi har tid. Och han ger mig fortfarande pannkakor i sängen. Och den där axeln är fortfarande min. Och som jag får kyssa när jag vill. Min lilla sångfågel.

Så snälla 2011, hjälp mig med blixtlåset! Jag lovar att vara bra.