Wednesday dust sparkles like tiny stars, have you noticed it?

Vaknade, stekte svamp och la på en rostad macka (alltid stekt svamp ♥ ), borstade tänderna och speglade dom i den smutsiga badrumsspegeln. Tog på mig tjocka varma strumpbyxor för den hårda vinden som ilade och skrek utanför fönstret, tog på en klänning, packade en väska och la mig för att vila lite stilla i sängen då morgon yran kom ikapp.

Tog mig till Project Coffee, ett av favorit ställerna. Beställde mint-té och satt och sörpla på det medan jag pluggade. Läser en skrivlinje på distans från Österlens Folkhögskola och det är så jädrans roligt. Får skriva precis hela tiden och läsa bra böcker och bara snöa in mig i ordens värld. Världsbäst ju!

Hann springa in på en charity shop och fynda två små saker innan jag kom till cafét som kassörskan slog in i papper och sa " So that they won't break dear" . 

Vad tror ni att jag hitta?

Jo dessa gullisar! 

För att jag är kung på att köpa med mig hem onödiga saker som är jätte nödvändiga.

Visst står dom fint på den lilla byrån bland allt annat bröte?

Det var min onsdag det, nu ska jag fortsätta plugga, sörpla té, sakna pojkvännen som är i Glasgow, spela Quizzkampen, laga middag, titta på Jane Eyre och sen somna gott i nytvättade lakan. 

Vad har ni gjort en dag om denna?

skönhet är bara påhitt.

När persiennerna drar ihop sig och släpper in den dammiga morgonsolen träffar ljusstrålarna mina trötta ben och armar där jag ligger nyvaken i smutsiga lakan. Som raketblixtrar från himlen träffar dom min sköra hud.
Så vit. 
Så tunn.
Du vilar hakan mot min höft, följer de tunna bristningarna över låret med tummen. Dom speglar sig som silver bäckar i gulddagar när ljuset skjuter på dom. Ni vet, som dom första vårdagarna.
Du drar undan slingan av mitt nyvakna hår som ligger över ögonlocken och ler när du ser att den grön-doppade irisen ser tillbaka på dig.
Du drar fingrarna över huden, som en upptäcktsfärd på båt över de sju haven seglar dom över mina runda knän och armbågar, över den putande magen med en djup navel.
Ett svart hål i havsrymden.
Mina händer och fötter liknar ett barns och du går i hamn mellan mina fingrar.
Du drar din tunga över nacken, ner över den utstickande bröstkotan, den ensamma som är ner spilld med födelsemärken. Du kysser i vecket av hud som lägger sig som en slinga från vänster ryggkant.
Du vilar näsan vid baklåret, tittar in genom huden som om det vore en vindruta. Ser på de blå ränderna som liknar vattenstänk från regn på ett kyligt kvällsfönster.
Jag har gropar innanför låren. Som sanddynor från ett fotografi fotat uppifrån en helikopter. Ibland liknar det dina svaga tandavtryck du kan lämna vid min axel.
Det kliar lite i armhålan, från håret som håller på att växa ut. Du säger att du önskar du kunde se med förstoringsglas hur de små stråna skulle växa. Som grässtrån på en sommaräng.
Och innan jag hinner lägga fingrarna där stryker du de små topparna med fingerspetsen och planterar små frön av kyssar precis nedanför bröstet.
Du vet, skönhet är bara en massa påhitt, men vi är så vackra, du och jag.

Tycker du som jag, att de våta höstlöven luktar sockerkaka?

 Efter för många dagar utan halsduk i Edinburghs kyliga höstvindar drog jag på mig en rejäl förkylning och feber. Tur i oturen hade jag mina syskon och Julia på besök, vilket självfallet gjorde det hela mycket roligare.
Nu har jag dock bestämt mig för att vila ut det sista av förkylningen i sängen med en stor kopp te och en bok.
Förhoppningsvis kommer jag ha mer tid till att skriva texter till bloggen så att den inte bara står och dammar.

Jag har i alla fall fått tid till att gosa med syrran. Hon virar fortfarande in pekfingret i mitt hår när hon somnar, precis som när vi var små och mitt hjärta bara värms upp som en värmedyna varje gång.
Saknar ju mina syskon mest i världen! ♥

 Lyckades klättra upp för Arthurs Seat trots feber (sämsta idén ) och njöt av utsikten. Promenerade runt i stan, bland trånga gator och höga stenhus. Man slutar liksom aldrig förundras över hur vacker den här staden är.

På tisdagen vinkade jag av syskonen vid taxin och Gavin fick trösta mig. Vilade mitt huvud mot hans bröst och han strök den svala handen över min kokheta, luddiga feberpanna och sa att vi ses nog snart igen allihopa. Sen lyssnade jag till hans pianospel tills båda blev trötta och somnade till Some Like It Hot i bakgrunden.

I love you more than being 17.

Hon har en silverkedja hängandes runt ankeln. En liten berlock format som ett hjärta hänger där också. Hon plockar fram två näsdukar från ett paket som ligger i handväskan och sätter dom under armhålorna som är svettiga från en sol som grabbar tag runt hennes hud och bildar små små pärlor vid tinningen som faller ner till hennes öron och försvinner.
Hon sätter tuggummit mellan tänderna och drar ut ena änden med fingrarna så långt det går, med vänsterarmen sträcker hon sig fram till förarsätet och skruvar upp volymen på radion och kittlar mig i örat med håret som hon har satt upp i två toffsar.
När hon har lutat sig tillbaka i sitt säte drar hon ner den vita strumpan lite till så att man kan se den glimrande kedjan tydligare.

“Tror ni att vi kommer gifta oss i framtiden? Han säger det ibland. Men jag vet inte. Det kanske bara är någonting han säger. För att han känner det just precis då. Men kanske inte hela tiden. Ska man gifta sig så måste man ju vilja vara gift hela tiden, varje dag, varje vecka. Jag tror det kan hända. Inte nu såklart men om några år. När vi båda två tjänar pengar.” Hon sitter tyst en liten stund och fingrar på den lilla berlocken.
“ Fast det är klart, man ska ju inte ha för bråttom. Det finns jättemycket man kan göra med livet. Som inte har med kärlek att göra menar jag. Resa runt i världen, slå något världsrekord eller så, bada i Medelhavet och sådant där.
Fast kärlek är nog det största ändå. Det är ju det som flest människor pratar om, eller skriver låtar om eller gör filmer av. Så det kanske är det viktigaste trots allt. …..Fast inte när man är sjutton.“