skönhet är bara påhitt.

När persiennerna drar ihop sig och släpper in den dammiga morgonsolen träffar ljusstrålarna mina trötta ben och armar där jag ligger nyvaken i smutsiga lakan. Som raketblixtrar från himlen träffar dom min sköra hud.
Så vit. 
Så tunn.
Du vilar hakan mot min höft, följer de tunna bristningarna över låret med tummen. Dom speglar sig som silver bäckar i gulddagar när ljuset skjuter på dom. Ni vet, som dom första vårdagarna.
Du drar undan slingan av mitt nyvakna hår som ligger över ögonlocken och ler när du ser att den grön-doppade irisen ser tillbaka på dig.
Du drar fingrarna över huden, som en upptäcktsfärd på båt över de sju haven seglar dom över mina runda knän och armbågar, över den putande magen med en djup navel.
Ett svart hål i havsrymden.
Mina händer och fötter liknar ett barns och du går i hamn mellan mina fingrar.
Du drar din tunga över nacken, ner över den utstickande bröstkotan, den ensamma som är ner spilld med födelsemärken. Du kysser i vecket av hud som lägger sig som en slinga från vänster ryggkant.
Du vilar näsan vid baklåret, tittar in genom huden som om det vore en vindruta. Ser på de blå ränderna som liknar vattenstänk från regn på ett kyligt kvällsfönster.
Jag har gropar innanför låren. Som sanddynor från ett fotografi fotat uppifrån en helikopter. Ibland liknar det dina svaga tandavtryck du kan lämna vid min axel.
Det kliar lite i armhålan, från håret som håller på att växa ut. Du säger att du önskar du kunde se med förstoringsglas hur de små stråna skulle växa. Som grässtrån på en sommaräng.
Och innan jag hinner lägga fingrarna där stryker du de små topparna med fingerspetsen och planterar små frön av kyssar precis nedanför bröstet.
Du vet, skönhet är bara en massa påhitt, men vi är så vackra, du och jag.