lakanflikar

Du lutar din panna mot min och jag känner hur det kliar innanför pannbenet.
Jag känner hur din fingerspets målar cirklar mellan skulderbladen.
Små lätta fjärilar bildas innanför mitt bröst.
Vid tinningen hör jag trumpeter och dragspel.
Du viskar något mjukt mot min kind.
Efter dig blir jag aldrig mer densamma.

hitchhiker

I somras liftade jag från norska gränsen. En kille i röd Ferrari plockade upp mig. Han var alldeles för ung för att ha kunnat spara ihop till bilen själv. Jag antog att hans föräldrar hade hjälp honom.
Han sa att han hade köpt den själv.
Jag antog att han ljög.
Vi sov på ett hotellrum i varsin säng. Han frågade vad jag gillade att göra på min fritid.
Jag ryckte på axlarna och svarade " Allt ".
Han berättade om en dröm han hade haft en gång. Att han hade varit i Tyskland och förälskat sig i en akrobat med glittrig tyllkjol på en cirkus. Och att han hade kunnat tala flytande tyska med henne. Men att han inte kunde något annat språk än norska och engelska egentligen.
Han tyckte att det var underligt att han bara kunde tala tyska i drömmar.
Jag berättade att jag en gång drömt att jag var god vän med kompositören Mozart och att vi hade promenerat i en solig park en tidig morgon och diskuterat fartyg och skepp.
" I den drömmen visste jag mycket om båtar och havet. Det vet jag inte när jag är vaken. Kanske sparar vi en del kunskap till bara drömmarna? " sa jag.
" Det finns nog en vetenskaplig förklaring till allt det där. " sa han.
Jag skakade på huvudet.
" Då är jag lyckligt omedveten om den. " svarade jag och somnade.

Jag lämnade hotellrummet innan han hann vakna. På hans panna satte jag en post-it lapp som löd: " Tack för skjutsen. Kanske vi ses! "

samlar drömmar i fickan

" Det känns så fånigt att bli tjugo. Jag är inte alls färdig för det. Det känns konstigt, som om någon plötsligt skulle knuffa en bakifrån. "

Det är sådana dagar nu.
Sådana dagar då jag tittar ner på alla kinapinnar som ligger utspridda över hela sovrumsgolvet.
Jag borde lära mig att äta med dom.
I bokhyllan har jag ordlexikon på spanska, engelska och italienska.
Jag borde lära mig språk. Ryska. Ryska och italienska hade varit tufft.
Jag borde resa runt, till olika platser och träffa olika människor som lämnar avtryck i en, precis som en katts trampdynor i snön. Jag borde komma på vad jag vill bli när jag blir stor. Läsa på universitet med andra som har samma drömmar och mål.
Jag borde ha drömmar och mål.
Fast det har jag. Tusentals.
Så många att jag blir förvirrad och glömmer.
Jag borde ta mig härifrån . Lära mig av andra människors livsöden. Borde utbilda mig till läkare och hjälpa utsatta barn i tredje världen. Jag borde hjälpa till på Stadsmissionen. Jag borde skänka pengar till de utrotningshotade tigrarna.
Det är så mycket jag vill och borde göra. Det stormar så häftigt innanför bröstet att inte ens Kapten Krok hade klarat av det. Det är svårt att sätta ner hälarna i marken och bromsa när tiden knackar en i ryggen. Jag vet inte vart jag ska börja. Vet ni det?
Kanske med tigrarna.

" Bara de döda är sjutton för evigt. "

MTV mornar & blixtlås

Sista morgonen på året tillbringade jag i hans säng, åt pannkakor och tittade på MTVs morgon program. Skrattade åt hans ordvitsar som jag egentligen inte alls tycker är roliga. Ibland skrattar jag för att vara snäll. Det vet han om.
Jag fick luta mig mot hans axel, han lärde mig spela Grand Theft Auto. Vi hånglade under täcket och berättade historier om oss själva som små.
På vägen hem färgades staden rosa från kvällshimlen. Traskade genom snödrivor som såg ut som sockervadd. Jag tänkte på alla platser och människor. Alla känslor som har förlamat kroppen och huvudet. Som har fått det att kittla i fingertopparna.
Och alla timmarna på tåg till andra städer. Ställen där jag är en främling. Hur solen lägger sig som en slöja över ansiktet när man sitter vid tågfönstret och man känner sig så fri. Lika fri som Rasmus på luffen.
Och alla de där kyssarna. Kyssar man försökt glömma. Men det går inte. Kyssarna man glömmer redan dagen efter. Ock kyssarna man bara inte vill glömma. Som man ska minnas i detalj. Som gömmer sig under ögonlocken när du blundar. Kyssarna som betyder något. Något större än kittlande fjärilar innanför huden.
Jag tänkte på mina Skottlands resor. Och hur jag varje gång har stått på flygplatsen med ett värkande hjärta och hela havet stormar innanför pannan. Känslan av att hitta ett ställe som känns mer hemma än...hemma.
Sen tänkte jag på alla magiska trollkarlar som blåst ett moln av magi över mig. Dom jag har skrattat med. Hållit deras händer. Viskat hemligheter. Dansat och svettats med. Alla våra sommaräventyr med skrubbsår på knäna och solbrända näsor med fräknar.
Dom jag saknar mest. Dom som kan få mig att känna mig så ensam.
Och så han. Han som stanna kvar.
Alla dom gånger jag tänkt hur trött han måste vara på mina ihop limmade läppar.
Mina blixtlåsläppar.
Blixtlåset som inte går att få upp. Alla de där sakerna jag vill få sagda, alla de sakerna som han vill höra är inlåsta som i en ask med världens jobbigaste blixtlås. Som han så gärna vill lirka upp.
Men han har sagt att vi har tid. Och han ger mig fortfarande pannkakor i sängen. Och den där axeln är fortfarande min. Och som jag får kyssa när jag vill. Min lilla sångfågel.

Så snälla 2011, hjälp mig med blixtlåset! Jag lovar att vara bra.