och snälla sakna mig inte i tårar

Han leker med pilträdets blad mot min kind, kittlar med toppen innanför örat för att få mig att skratta igen.
-Vi är så bra på att skratta du och jag, säger han och skrattar stort så att det ekar mellan bergen. Pröva du också, säger han sen.
Jag sätter mig upp och tar ett djupt andetag och skrattar från magen.
- You are a silly little rabbit, säger jag och slickar honom retsamt bakom nacken.
Han håller sina fingrar om mina lite hårdare än vanligt och jag knyter så gott jag kan. Vägrar.släppa.taget. Snälla stanna ett litet tag till. Bara en dag eller så.
Solen kastar ut sina sista armar och bländar oss i ögonen, vi ligger utan kläder mot en klippvägg med vått hår och frusna läppar. Vattnet är mörkt men lika mjukt som sidentyg mot kroppen. Det spelas en låt i bakgrunden och han kysser mig så som kyssar kändes när jag var sexton. En kittlande känsla letar sig fram bakom örat när jag känner hans armar runt min midja. Sluta aldrig röra vid mig.
Och där sitter vi. Där sitter vi och kysser varandra utan att förstå, förstå hur mycket vi kommer sakna snart.