hon har framtanden lite på sned

Hon har framtanden lite på sned min mamma. Efter att ha sugit på tummen tills hon blev alldeles för gammal. Men hon är det vackraste jag någonsin sett.

Det är så lustigt det där, att de där personerna som man haft vid sin sida sedan din egna evighet, dom som vet din första rörelse, ditt första ord och känner av dina nervösa tankar är dom du kanske känner minst av alla. Egentligen.
Din närmsta.
På ett sett.
En främling.
På ett annat.
Jag sitter uppe på en vindsvåning hemma hos mormor och går igenom en massa dammiga låder med bort blekt text på. Jag skulle gissa att det en gång stått "flickornas sovrum" på dom med stora bokstäver.
I lådorna ligger gamla skolböcker med en främlings namn på. Ett namn omfamnat i ett hjärta. Det ligger gamla foton på min mamma i en grå liten papperspåse som hennes första pojkvän tagit på henne. Dagböcker, kändis-kort, anteckningar och gamla vykort.
Ett liv innan pappa, ett liv innan min bror och mig. Innan min syster och familjemiddagar och skolupphämtning. Ett liv där vi inte kände varandra.
Vi har varit främlingar också. Mamma och jag.
Pappa och jag.