aldrig aldrig blir vi som dom

Jag minns hur vi satt där i hennes mammas kökssoffa som var inklädd med ett ljust blomtyg och hade vitmålade armstöd som hade repats under åren med lill fingret invirat runt hennes och svor, svor att vi aldrig skulle bli som dom.
Vi älskade att krypa upp i deras armar när väggarna föll över en och när livet kändes som ett par förstora byxor som inte gick att hålla uppe och som bara föll till marken. Vi älskar dom för hur dom dabbade med våta handdukar över uppskrapade knän, den där trygga handen som skyddade och kramade om mina små fingrar tryggt. Och vi älskar dom för att den handen fortfarande är där och för att dom hjälpt oss växa i dom där byxorna.
Men våra föräldrar var ju sådana som tog livet för på stort allvar, dom var de som hade sett för lite och nöjt sig med lagom. Dom som hade valt ett 9-5 dagar liv med Volvo bilar och otur i trav-spel på lördagar.
Och vi satt där i hennes kök i hennes mammas 9-5 soffa och svor "aldrig,aldrig blir vi som dom. Okej?"
Vi var sjutton och levde livet snabbt. Tappade bort veckodagar i kvällsmörkret och ramlade in i helger utan att tänka om eller titta tillbaka. Vi hade ständigt vind i håret och rosiga kinder från snabba steg och snurrande huvuden. En pojkkyss var störst av allt och hjärtat gick alltid balansgång för nära kanten som ledde till ett djup utan någon botten.
Jag var en ledsen sjuttonåring, det var vi nog alla på ett eller annat sätt. Vi tjejer som hängt ihop sen barnsben.Vi hade ju alla sjunkit och simmat upp igen någon gång. Och nu var vi sjutton och tänkte att det här är tiden som alla vill minnas och aldrig glömma. Vi svor för att hela livet skulle minnas och kännas. Att livet alltid skulle vara snabbt med borttappade veckodagar. Veckodagar var ju inte något viktigt ändå. Vi skulle alltid dricka direkt ur vinflaskor i fönstret på en onsdagskväll med The Who i högtalarna, slängandes med håret och stampandes i sängen dansande tills vi föll ihop utmattade och struntade i den tidiga morgonen som drog oss i benen för att försöka få iväg oss till borde och måste. Livet måste var mer än rutiner och ansvar, mer än tid och scheman. Eller hur? Mer än det som våra föräldrar spelar upp varje dag samma timmar.

Nu idag, i denna stund sitter jag i hennes kökssoffa, kökssoffan hon har fått ärva från sina föräldrar, den blommiga 9-5 soffan och tittar på hur hon står bredvid sin mamma med kökshandduken hängandes ut från byxfickan i hennes allra första 1a uppe på Ramberget. Vi talar om LP-skivor, nya arbetskollegor och om vädret. Bakifrån ser dom nästan identiska ut  med deras tunna axlar och smala midjor. De bär slitna jeans som går upp ovanför naveln och rör sig fram och tillbaka i samma takt längs med diskbänken. De hackar grönsaker och kokar vatten. Skrattar åt samma skämt och lutar huvudena mot varandras axlar.
2012 var året vi började samla vuxenpoäng i fickorna. Det började växa små fjädrar bak på skulderbladen som fördes tätare och tätare intill varandra och 2013 blev året vi flög där ifrån in till något som var vårt egna. Vi flög bort från den där vinden och de snabba helgerna, växte i dom där byxorna och landade i något som var mitt i mellan 9-5 och ständig balansgång längs med klippväggar.
Om man tittar tillbaka var den där vinden mer av en stökig storm som höll mig vaken under nätter och som trasslade till håret.
Och den där farten i 110 km/h var mer som ett maraton man ville se mållinjen av.
Och nu är man tjugotre och liknar sin mamma,lagar köttgrytor i ett eget kök och lever efter scheman. Men den där balansgången är fortfarande där och byxorna hålls fortfarande uppe med skärp men man är i alla fall betydligt närmre mållinjen.
Att vara sjutton var ett hemskt stort äventyr men det som är framför fötterna är ändå något större.