missing person

Det känns som att allt är lite suddigt i ögonkanterna nu för tiden. Att jag går fram och till baka och hör bara skoklacken mot stengolv.
Jag minns den tiden då huvudkudden låg blöt om kvällarna för att jag inte hade någon att sakna.
Jag minns när jag låg bredvid en annan och grät för att jag var ensam.
Och nu. Nu saknar jag så det rinner saltade tårar ner från suddiga ögon som fångas upp av öronen så att det bildas små vattenpölar i dom.
En vän kom ner till staden och lindrade lite. Vi besökte havet, åt småkakor på busshållplatser, dansade på tomma dansgolv och planterade groddar i mitt sovrumsfönster.
Det är jobbigt och slitsamt att sakna när man inte vet om det kommer tjäna något till. Om jag bara hade kunnat sträcka ut handen och röra vid hans arm en sekund, då hade jag somnat lugnt om nätterna.
Igår natt berättade jag för honom vilket dansgolv jag hade snurrat på förra helgen.
- Minns du? Vi har dansat där en gång. sa jag.
Självklart, säger han.
-Det var där du stal vår första kyss.

fyra år

Vi ligger andfådda på asfalten. Har råkat springa ikapp morgonljuset genom hela stan. Det är skönt att springa utan anledning.
- Tänk att du och jag har träffats för fyra år sedan. Bara en gång, i en annan stad. Och nu ligger vi här med pumpande bröstkorgar, säger han med tyngda andetag.
- Du var så arg och otrevlig. Och jag ville bara att vi skulle ha skoj men du ville inte ha skoj tillbaka, fortsätter han.
Jag minns själv hur otrevlig jag var. Att jag inte ville lyssna, ville inte prata. Ville inte stanna, inte dansa. Hur jag gick med blicken ner mot marken och bad honom prata med någon annan.
Så jag vänder mig på sidan för att hitta hans ögon.
- Jag hade tagit på mig för små trosor.
Han ser på mig med frågetecken.
- Som skavde och brände. Jag menade aldrig att vara otrevlig, förlåt.
Han ger mig en kram och skrattar stort in i min jacka.
Det kändes fint att reda ut det där. Fyra år senare.

vi äter pizza och åker i taxibilar.

Jag åkte ut på landsvägarna. Om man var tyst kunde man höra hästhovarna eka mot marken och de första getingarna surra bland vitsipporna. När man andades in kände man lukten av hö och våreldar. Man slapp ha tunga vinterjackan över axlarna och klumpiga kängor. Jag var omringad av varma djur som hela tiden ville ligga i ens knä och sticka upp nosen under hakan på en.
Jag drömmer om dig varje natt. Till och med här ute. Där jag aldrig kommer ihåg nattdrömmar. Jag drömmer att vi äter pizza och åker i taxibilar. Att vi hånglar i tunnlar och att du listar alla saker du tycker om och inte tycker om. Och du är alltid nära. Skavandehudnära.
Och stjärnorna kunde jag nästan nå när jag stod i nattlinnet ute på gräset och borstade tänderna innan jag skulle sova. Åh, jag vet. Alltid detta tjat om dessa stjärnor. Men dom fångar en. Man slukas och blinkar inte en enda gång. Tills man blir snurrig. Men man kan andas för lungorna blir genast rymligare och man stressar inte. Saknar inte lika intensivt.
Åh dessa stjärnorna. Ibland kan ni rädda liv.

"hör hans hjärta slå så fort att jag tror att hans bröstkorg ska sprängas när jag ligger intill honom"

Anonym

" hör hans hjärta slå så fort att jag tror att hans bröstkorg ska sprängas när jag ligger intill honom. han pussar mig alltid på pannan, kollar mig i ögonen och säger hur fin jag är. men jag är inte kär. vad gör man då? "

"Vad är det du drömmer om när du har mardrömmar?" frågade han alltid med näsan in mot mitt ryggslut.
Men jag berättade aldrig. Inte ens när jag grät in mot hans bröst och färgade den vita t-shirten svart. Jag tyckte om han kyssar och hur luggen la sig över ögonbrynen. Jag tyckte om att vakna till hans pianospel på morgontimmen och att steka pyttipanna i hans kök. Och innan vi somnade viskade han hur mycket han tyckte om mig. Vi hade tvåmannadisco i hans säng med öl och långsamma låtar som han lutade huvudet mot mitt under. Han tog sig tid att skölja ut mitt schampo ur håret trots han var sen till sin skola.
Och jag somnade varje natt och tänkte: "Honom ska jag berätta allt för." Men det gjorde jag aldrig. Och i hissen upp till våning fem sa han
"Du känner mig bättre än vad jag känner dig" med ögon stora som jordglober, fyllda upp till ögonlocken med besvikelse.
Men allt hade gått så fort. Jag hann inte blinka innan han sa:
"Vi slutar löjlar oss. Det är dig jag vill ha. Bara dig. Och om du inte vill ha mig kan du gå. "
Men jag visste inte. Jag ville inte gå. Någon gång skulle jag vilja ha honom. Bara honom. Ge mig bara lite tid. För hans kyssar gjorde ju huden knottrig. Och han ville ha mig. Bara mig. Och han spelade piano på morgonen och sköljde ur schampot från mitt hår.
Men sanningen är att vem som helst kan få min hud knottrig om han kysser mig under lakan och biter i underläppen. Och efter ett tag vaknade jag inte längre av pianospelet. Ville hellre skölja ur schampot själv och hann somna igen innan han viskade bakom nacken.

Vi gav det några månader för länge. Han träffade någon annan. Jag vilade någonstans mellan sorg och lättnad. Såg honom kyssa henne i parker på helgerna och valde att titta bort. Undrade om hon berättade alla hemligheter för honom. Hoppas det.
Jag önskar jag hade gett upp oss tidigare. Inte låtit honom ha knäna mot marken för mig.