missing person

Det känns som att allt är lite suddigt i ögonkanterna nu för tiden. Att jag går fram och till baka och hör bara skoklacken mot stengolv.
Jag minns den tiden då huvudkudden låg blöt om kvällarna för att jag inte hade någon att sakna.
Jag minns när jag låg bredvid en annan och grät för att jag var ensam.
Och nu. Nu saknar jag så det rinner saltade tårar ner från suddiga ögon som fångas upp av öronen så att det bildas små vattenpölar i dom.
En vän kom ner till staden och lindrade lite. Vi besökte havet, åt småkakor på busshållplatser, dansade på tomma dansgolv och planterade groddar i mitt sovrumsfönster.
Det är jobbigt och slitsamt att sakna när man inte vet om det kommer tjäna något till. Om jag bara hade kunnat sträcka ut handen och röra vid hans arm en sekund, då hade jag somnat lugnt om nätterna.
Igår natt berättade jag för honom vilket dansgolv jag hade snurrat på förra helgen.
- Minns du? Vi har dansat där en gång. sa jag.
Självklart, säger han.
-Det var där du stal vår första kyss.