måndag 3 oktober 2011

Våra sängmonstren prt II



" Det är de där pauserna som blir vår olycka. Det är de som släpper in rebeller i fästningen och får våra styrkor att resa sig i uppror. Han hade pauserat en gång tidigare, och då hade kärleken trängt sig in med sitt larmande följe, sina skalmejor och cymbaler och blodlockiga huvuden slitna från kroppar. Kärleken hade fått honom att lida de fördömdas alla kval. Nu gjorde han på nytt en paus, och in genom bräschen hoppade Ambitionen, den gamla käringen, och häxan Poesi och skökan Ärelystnad. De tog varann i hand och använde hans hjärta som dansbana. " Orlando, Virginia Woolf

Jag gick runt med en fin pojke på Liseberg en dag i början av sommaren, och istället för att åka massor så blev det frågor om pussar i cållerado, nästan-pussar i sagotunneln, glass-ätande från samma bägare. men det gick bara inte, jag hade en annan pojke hemma. på bussen hem satt vi näranära och läste alla hans sms från små flickor som var kära i honom och skrattade och pratade och han log, jag log, vi log. kände pussar i nacken och han dränkte mig i fina ord som om han aldrig skulle sluta. men det gick bara inte, idiotiska jag kunde bara inte låta honom komma nära. när han gick bad han mig sova hos honom, stanna hos honom hela sommaren, vad som helst.
sommaren gick, och vi hördes inte en endaste gång. men nu går det inte en dag i skolan utan att han kommer fram och pratar, ler och är lite närmare än vad man kanske är om man bara vill vara vänner. och jag trivs så bra med att vara glad ända in i magen med honom.

Jag har världens finaste pojkvän att somna och vakna bredvid och hela tiden får han mig att referera till håkantexter. och aldrig har jag varit med om någon som bryr sig så mycket om mig. det dödar mig lite för jag är inte värd att bry sig om så som han gör, inte värd all kärlek. någonstans känner jag att jag kommer ha sönder oss. jag är så rädd.

Den finaste pojken jag vet har jag inte sett sen valborg. han är den enda som har fått min mage att fyllas med så mycket fjärilar så jag tror att jag ska explodera. mitt hjärta går sönder lite varje gång jag tänker på att han kysser en annan flicka nu. och såklart så är det mitt fel att det inte är mig han ligger hos just nu.

Det har varit en bra sommar men det kunde varit en bättre sommar om inte killen med gitarren i kentrummet slutade spela sånger och istället spelade svår för att han tycker att 10220km är för långt för att bygga kärlek på och jag undrar om man ens kan bygga kärlek på något längre

Jag tycker så mycket om en av mina bästa killkompisar. En kväll i juli var jag hemma hos honom, vi klättrade över staket för att nattbada i en uppvärmd utomhuspool och höll på att somna när vi kollade på film i hans säng. Sen kysstes vi. Hela natten, fram till morgonen, med benen omslingrade. Det var så fint att jag vill tänka på det varje sekund.

Jag kunde inte riktigt svara när han sa att jag är den vackraste han vet. Jag kunde inte riktigt besvara hans innerliga kyssar och trånande händer. Jag kunde aldrig ta upp mobilen och vara den som frågar om vi ska ses. Jag kände inte så, fjärilarna hade för svaga vingslag och det gjorde ont i mig att veta hur hårt han kämpade.

Sedan en kall natt i november bad han mig att gå utanför min dörr. 
Jag tittade mig omkring, vart är han? Efter en stund kom han springandes. Han stannade framför mig och när jag öppnade munnen för att säga något la han fingret på min mun, hyschade, böjde sig sedan fram och kysste mig.
- jag är kär i dig. 
Sedan sprang han iväg. Jag kände den ena fjärilen efter den andra börja slå hårdare vingslag, ut i benen, upp i halsen och runt runt i hela magen. 
Nu kan jag inte sluta pussa honom på halsen, i nacken, på ögonlocken, på hans karlavagnsformade födelsemärke eller på nyckelbenen som inte täcks av t-shirtarnas tyg. Jag är så kär.

I helgen kommer en killen som jag inte kysst på flera månader. När vi är i andra städer, i hans hemstad, är allt som det ska. Dansar och skrattar. Delar på ölflaskor och taxiresor. Men i helgen kommer han vara här. I min hemstad. Alldeles alldeles för nära.

7 kommentarer:

  1. Så fruktansvärt vackra små texter.

    SvaraRadera
  2. så himla jättefint inlägg

    SvaraRadera
  3. Den näst sista gav mig fjärilar i magen.♥.
    Och jag är både bitter och deprimerad. Cred.

    SvaraRadera
  4. det är det där med förvirring som får mig att känna obehag.
    är jag tillräcklig?
    är jag bara där för att du behöver det?
    tänker du på mig?
    finns hon fortfarande kvar?
    vill du ha mig?
    vill jag ha dig?
    /tack för att jag fick skriva av mig. du har den finaste bloggen på hela internet

    SvaraRadera
  5. Det gör så ont i mig när jag läser det här. För han fattar inte heller att jag vill att vi ska vara mer än bara vänner.

    SvaraRadera