Hösten gör sig fin. Jag tycker om den.Den är solig och luktar våta löv.
Jag spenderar dagarna ihopkurad i bibliotekssoffan tillsammans med E.E Cummings och poeter från New York.
Med folksagor om prinsar och prinsessor, guldlandskap och kristallslott.
Jag promenerar tidiga mornar med en stickad halsduk runt halsen.
Om man är uppe riktigt tidigt luktar hela Majorna kanelbulle.
Jag längtar efter sjöar frusna till is och röda nästippar.
Men sen påminns man.
Man påminns om problem man trodde var glömda.
Om oro som man trodde runnit av en.
Låste in mig i sovrummet.
Låg under täcket och kramade om lakanet i handen och grät.
Det är inte höstens fel. Eller att det börjar bli kallare och mörkare. Eller att träden blir nakna igen.
Pappa strök handen över pannan och sa att allt kommer lösa sig.
Men jag vet inte.
Jag vet inte.
så himla vackert men ledsamt. puss på dig. vore du här eller jag närmare. hade jag bjudit på te och kramat dig massor.
SvaraRaderaåh, nej vad vackert.
SvaraRaderamen ändå ledsamt, ja.
jag tror.. det känns som att du har skrivit den texten utifrån vad jag känner.
majorna är den finaste platsen av alla.
helt fint
SvaraRaderaLedsam text, lite hopp inger det
SvaraRaderaåh jag ryser, jag känner hur ont det gör och delar lite av smärtan med dig
SvaraRaderaså himla fint. åhhh
SvaraRaderaJag kan nästan se den där slitna bibliotekssoffan framför mig, och den virade halsduken, och isen och de röda nästipparna och din pappas hand. Men jag vill inte att du ska vara ledsen. Du skriver så fint att jag dör lite här på min stol. Fina du.
SvaraRaderaVad fint, vad vackert. jag vet inte vad jag ska säga, blev tagen. förutom att man nog aldrig riktigt vet...
SvaraRaderaÅh!
SvaraRaderaÅh.. något av det finaste jag läst!
SvaraRaderaÄlskar Gbg orden. Den staden som har Matrospojken.
SvaraRadera