En liten kärlekshistoria, men ack så stor

Samma år som pappa och A.K började gymnasiet flyttade det från Stockholm en flicka som heter Karin in i samma kvarter.
Pappa bodde i trappuppgång 1.
A.K i 110:an.
Karin mitt i mellan.
Dom umgicks nästan varje dag. Hand i hand ner för Johanneberg.
Pappa till höger.
A.K till vänster.
Karin mitt i mellan.
En kväll gick pappa och Karin på hemmafest hos kusinen Tommy.
Drack flasköl, dansade och hånglade med varandra i en sliten gammal sammetssoffa i ett hörn i vardagsrummet.
Inte mer än så.
Dom nämnde aldrig det där. Inte till A.K.

En månad senare blev Karin och A.K tillsammans.
Ren, oskyldig tonårskärlek.
Jag kan- inte andas- utan dig.
Släpper aldrig varandras händer.
Berättar alla hemligheter.
Kysser varje centimeter.
Ibland gjorde dom slut. Grät flera timmar i telefon. Svalde sin stolthet och sa förlåt.
Kysste saltkyssar och började om.
Sådan kärlek. Jack&Rose kärlek.

Efter gymnasieåren ville Karin tillbaka till Stockholm. A.K följde med.
Han skulle ju följa henne till världens ände.
Han flyttade in i ett konstnärskollektiv med tre andra killar.
Det blev grabbarna och Karin. Konst och hippietider.
Efter ett par år blev det problem med familjen hemma i Göteborg och A.K bestämde sig för att flytta hem igen.
Karin stannade kvar.
Ett långt farväl vid tåget med tårar och darrande fingrar.
Hon viskade löften, han begravde kinderna i den stickade halsduken som luktar som henne, böjde sig fram och kysste hennes panna hejdå.
Dom pratade i telefon så ofta dom kunde. Frågade varandra om de fortfarande var tillsammans. Ingen av dom hade något svar.
Sen blev telefonsamtalen mer sällan. Inte samma röster. Inte samma samtalsämnen.
A.K träffade en annan Karin. Dom gifte sig efter ett år.
Karin träffade med andra. Kulturnissar, lastbilschaufförer , musiker.
Till och med en politiker.

En eftermiddag flera år senare knackade det på dörren i Göteborg.
Karin såg ut som en bortlämnad valp.
A.K hade alltid varit hennes hem.
Alltid alltid.
Och hon hade alltid varit hans.
Alltid alltid.

Nu efter 41 år, efter hit och dit. Bergodalbanor och sockervadd. Salt och peppar.
Efter betongväggar och gröna kohagar. Stormar innanför tinningen sitter dom mitt i mot mig vid köksbordet hemma hos pappa.
Vi äter köttfärslimpa och dom tar varandra i hand.
" Jag har sålt min lägenhet. Vi flyttar ihop." säger Karin med stjärnor i ögonen.
Vi lägger ner besticken.
" Det är hemskt vad bråttom ni jämt ska ha." säger pappa och ler.