och ölbryggeriets doft ligger som en hinna...

Jag skyndar mig fram på den ojämna kullerstenen och fastnar med klacken lite då och då mellan de små fyrkantiga rutorna. I bakgrunden hör man en mans röst ropa " Im a street performer and my name is Roberto" på knaggliga engelska med en italiensk brytning. Jag har på mig min svarta klänningen som har fått ett litet hål på kjolen från en cigarett, men det syns inte när jag svajar med höfterna så att kjolen åker fram och tillbaka i farten.
Om jag blundar ser jag fragment från gårdagens kyssar och beröring. Hans händer på min kropp igen. Äntligen. Hans kyssar i min nacke när han tror att jag sover. Vi två har nästan genast glömt bort de två månader av saknad som nästan åt upp oss.
Edinburgh är grått och ibland spottar regnet en i ansiktet men det gör inte så mycket, för lukten från ölbryggeriet ligger som en hinna över staden och värmer en i bröstet och de mörka byggnaderna i sten kastar dramatiska skuggor när himlen öppnar upp över en. På Royal Mile går tusentals främmande ansikten, det spelas musik i varje gatuhörn och du springer in i clowner och akrobater klädda i tyllkjol. Det är den sista glödheta energin av festivalens sista dagar som slukar en. Alla går klädda i leenden och skratt. Man stöter ihop med vänner man inte har fått träffa på hela sommaren men ingen har tid till att stanna upp och hälsa ordentligt. Alla är påväg någonstans.
Jag börjar blir sen och skyndar mig fram i en ännu högre hastighet på trånga gator, springer över Princes Street och korsar den stökigt trafikerade bilvägen och försvinner in på Picardy Place.
Jag hinner knappt få upp blicken innan jag ramlar in i Gav's armar. Han borstar bort blomblad som har fastnat på min kappas axel och jag ger honom en snabb kyss och ett fnittrigt "good luck Dear" innan han försvinner in bakom teaterdörrarna.
Föreställningen håller på i en timma och jag kan redan de flesta av replikerna då jag har övat på dom med honom över Skype hela sommaren. Vi i publiken applåderar och skrattar och efter en lyckad föreställning sätter vi oss och delar på ett par flaskor vin  inne på restaurang avdelningen på nedervåningen. De vänner jag inte har fått träffa på flera månader sitter samlade runt ett och samma bord. Michael har sin mamma med sig, hennes namn är Emme och är utsmyckad i silver, hennes naglar är målade i svart och hon har röda toner i det mörka håret. På sättet hon väljer ord och i rösten hon talar med kan man känna av att hon har sprungit med livet i handen. Hon har träffat olika människor och hamnat i människoöden i alla dess olika former. Hon skrattar högt åt sina egna skämt, gör sig lätt att tala med och är helt orädd för att oskyldigt flörta med de yngre herrarna i hennes sällskap. Michael tar sig för pannan och suckar, han är van. Jag skrattar. Jag kan inte låta bli att bli indragen av hennes charm och ungdom. Hon är vackrare än de flesta kvinnor i hennes ålder men jag vet inte om det beror på det avlånga rådjursformade ansiktet med de mörka ögonen eller om det har att göra med hennes kvinnliga självsäkerhet som träffar en som pilar.
En vän med ett brustet hjärta sitter på andra sidan av bordet och talar om hans undanflykter till olika länder i Europa under sommaren och Emme lyssnar skarpt och intresserat. Vi talar alla i mun på varandra och skålar så det klingar i hela lokalen. Min vän avslutar sitt samtalsämne och reser sig upp för att ge alla en slängkyss adjö innan han försvinner in i kvälls yran. Emme lägger sin hand på min och ler.
- He's so delicate, säger hon. Och så där, på fem minuter, har hon läst av hela honom.
Vi dricker upp det sista i våra glas och Gavin och jag promenerar hem under en himmel täckt av fyrverkerier, hand i hand. Stannar bakom något hushörn och hånglar och fortsätter hem till sängs.

Imosre vaknade jag av en ringande telefon och svarar med ett frågande hallå till ett okänt nummer på andra sidan luren. Det är Emme som har har bokat två biljetter till en teaterpjäs.
"Skynda dig nu. Den börjar om en timma."
Ja, det är då fint att vara tillbaka i Edinburgh må jag säga.