en dag i maj

 

Vaknade upp av värmen i rummet, skakade liv i Gav som låg och snarka som en liten  gris bredvid mig i sängen och slängde på oss kläderna för att kunna njuta av sommarvärmen som äntligen var tillbaka i Edinburgh. Jag var så jädrans solglad!

Mötte upp massa vänner i Meadows och hade parkhäng med hamburgargrillning, musik, bara ben och solvarma kinder. Tiden gick hur fort som helst och plötsligt var klockan 7 och jag skulle iväg på pyjamasparty!

 Det var GIRLS ONLY!!-regel och pojkarna jagade vi ut på puben. Vi tittade på roliga youtube klipp, drack vin, kom fram till att alla hade en secret crush på Justin Timberlake och googlade allt vi kunde hitta på hans namn, diskuterade politik och feminism, drack mer vin, dansade till 90tals hits i sängen. thja gjorde allt sånt man brukar göra på pyjamaspartyn och när klockan slog 03.00 kunde inte pojkarna hålla sig borta längre och gjorde oss sällskap. Tillslut däckade alla i en hög på gästbädden i vardagsrummet och lamporna släcktes. Tyvärr hade hade jag tidigare blivit alldeles för pepp från Cher's Believe (OBS farligt) vilket resulterade i för mycket vin. Ringde Gav i panik och lät som en ynklig hundvalp i telefonen och han kom och hämtade upp mig.

Alltså, allt den pojken gör för mig. Så himla fin är han. Promenerade från andra sidan stan klockan fem på morgonen för att hämta upp en full liten tok som jag. Vi promenerade hem genom ett tomt Meadows och gryningen färgade staden rosa. Vi jagade måsar och hånglade under träden. Han höll mitt hår när jag behövde kräkas och vi kittla och retades med varandra i gräset. Det var bara vi vakna och det kändes så bra att honom nära. När vi kom hem föll jag ihop i sängen och han tog av mina skor och bäddade försiktigt ner mig och sa godnatt med en lätt kyss på pannan.

hong kong garden

Det är precis som i filmerna. Han skickar ett meddelande mitt i min grammatik lektion. Solen har bränt mig i nacken hela morgonen och det kittlas i tårna över att komma bort från skolbänken. Jag lutar stolen bakåt och balanserar på bakbenen för att kunna se ut genom fönstret. Där sitter han. I bilen och väntar på att jag ska komma ner. Jag ursäktar mig och säger att jag måste på toaletten och försvinner ut i korridoren. Det gnisslar om gummisulan mot det mintgröna plastgolvet när jag springer. Springer ner en två tre fyra fem sex trappor in i hans famn och armar som håller om mig runt nacken.
Vi kör runt i vår stad med vindrutorna nere, stannar vi vattnet, promenerar runt i centrum, hånglar inne på kyrkogårdar och han smakar strawberry milkshake om läpparna.
"Det här är min imitation av en katt i solen" säger han och stänger ögonen med ansiktet vänt mot ljuset som färgar hans hud till guld i eftermiddagssolen. Jag skrattar och vilar min näsa mot hans, hans ögon är öppna mot mina och han ser verkligen ut som en liten katt. Med hans tass mot mitt lår.
Solen försvinner bakom kullarna och lämnar en blodröd rand över himlen.
 Det är en underlig känsla att veta att för ett år sedan kände vi inte varandra så bra. Bara blyga chattmeddelanden och suddiga minnen av kyssar som tiden stal med jämna mellanrum. Och väntan. väntaväntaväntatillskroppengråteravnågotsomsaknasiden. Nu är han min bästa vän. Den bästa jag någonsin haft.
Min fot slinter och fastnar mellan de två stålstängslen. En vass spets formad som en kungakrona skär in i innerlåret  och sticker ett hål i den ny brända huden. Han fångar upp droppen av blod med sitt pekfinger och slickar av den med tungan som färgas röd. Han fångar mig i armarna när jag tar sista hoppet ner till marken och vinflaskan klingar mot stängslet och lämnar efter sig ett svagt eko.
Mitt inne i city centrum växer det vackra botaniska trädgårdar skyddade av höga grindar som man bara kan låsa upp med rätt nycklar. Någon sådan har vi inte.
Trädgårdarna är fyllda av azaleablommor och körsbärsträd, höga tallar och ekar. Där finns träbänkar med ingraverade namn på människor som en gång suttit där med en bok eller en älskad vid sin sida. Det växer små maskrosor och klöver över hela gräset och i träden hör man natt trött fågelsång.
Vi lägger oss under ett av körsbärsträden och en färdig blommad blomma faller ner mot min nästipp. Han har handen runt om nacken och leker med tummen över min kalla öronsnibb. Det är så tyst att vi talar med så små röster att dom blir osynliga på andra sidan häckarna. En fågel med svarta vingar sitter ovanför våra huvuden och iakttar hans främlingar med en blick i de kolfärgade ögonen som avslöjar ett intresse att försöka lista ut vilka vi är. En vindpust grabbar tag i kjolen och de blommönstrade trosorna tittar blygsamt fram under tyget. Han drar fingret från min navel ner över höften, dansar över tros kanten ner till mina bara ben.
Vi berättar historier från vår barndom och roliga skämt. Vi bestämmer vad för katter och hundar vi vill ha i framtiden och jag härmar hans roliga danssteg han tog på dansgolvet härom natten. Vi talar om första kärleken och allt annat vanligt vi alltid pratar om. Han skrattar sitt vanliga smittsamma skratt med smilgropar som ger av sig stötar i mina knän. Han vilar de vanliga trötta ögonen mot min axel och man kan se det vanliga lilla födesemärket han har på ögonlocken. Mitt vanliga. Mitt allt.
En tår faller från ögat över kinden ner till mungipan och han torkar genast av den. Han behöver inte fråga vad det handlar om. Han vet. Han vet att det är min plötsliga panik över att snart behöva lämna honom. Två månader ifrån honom utan kyssar och hans fingrar över min kropp.
Han vet att det är jobbigt, han gråter ibland med. Men vi vet att det inte är sorgligt, vi vet bara att sakna är jobbigt. Så himla fruktansvärt skit jobbigt.
Så han säger inget. Bara håller om mig, stryker handen över min panna och planterar kyssar i min halsgrop.
Man blir så skör. Så genomskinlig och skör. Men det är så mycket värt det, trots allt det läskiga saknandet. Så fruktansvärt värt det.

The roadtrip

Det blev svårt det där. Det med att sakna någon som gått en förlorad, att lämna in skolprojekt och samtidigt vara någorlunda nöjd med dom, stressa med den vanliga vardagsstressen med räkningar och hyra. Allt på samma gång. Tog en paus från bloggen och ber om ursäkt för den oanmälda tystnaden.
Men så kom ju maj, mitten av maj som jag har väntat så ivrigt efter.
En fyra dagars bilresa genom Nord Irlands kust ner till Dublin.
fy.17.vad.vackert.allt.var.........

Vi började med att lämna fina lilla Edinburgh tidigttidigt på fredag morgon och tog flyget till Belfast. Gick runt i centrum, åt lunch på ett litet fik. Gick och tittade på The Wall Of Peace, gick på utställning och såg patriotiska parader med unga pojkar klädda som soldater som fick det att krypa obehag längs med nacken. När vi fick nog av Belfast letade vi upp bilen och påbörjade våran lilla roadtrip. 

 

Vårt första stopp blev Catty's kära hemstad Killinchy. Promenerade runt i den lilla fiskehamnen i väntan på hennes mamma och pappa för att sedan gå och äta middag på en Irländsk liten pub där bartendern berättade historier från hans busiga tonår. Han berättade också att hans dotter förälskat sig i en svensk pojk och nu bor hon tillsammans med honom Stockholm.Aaaaw löve!

Övernattade i hennes gamla flickrum ute på landet omgiven av kossor och nyfödda lam. Med höns i bakgården och en kissekatt som ville ligga bredvid mig mest hela tiden och bli kliad bakom örat på. Låg i trädgården med gödsellukt i näsan och solstrålar i trötta ögon. Mmmh livet ♥

 På lördagen fortsatte vi våran lilla resa längst med kusten. Med neddragna vindrutor och fladdrigt hår kände vi lukten från havet hela resan. Körde upp och ner i dalar och berg, längs med stupande klippväggar med Beatles på högsta volym. Åkte igenom små byar och hade glasspauser och snabba kisspauser längs med motorvägen. Älskar känslan av brännande bilplast mot armbågen efter timmar i en liten skumpandes bil på alldeles nya vägar. Finns liksom inget bättre.

Skulle ta ett fika stopp. Vi ville dricka kaffe och äta ostmacka på något vackert ställe tänkte vi och körde upp för en lång snirklig väg där man hoppas att man inte fick mötande trafik för det fanns det ingen plats till. Väl uppe på toppen hittar vi ett ödelagt gammalt hotell med utsikt över hela havet. Det ligger glassplitter över hela golvet och de röda sammets mattorna är dränkta i damm och sand. Taket håller på att rasa in på flera ställen och danssalen är fortfarande möblerad men där vågar vi inte gå in för det knarrar så hiskeligt när du går på golvet. I hörnen sitter kråkor och kraxar och ibland blir vi skrämda av de ekande vingslagen. Perfekt fika ställe!!! tänker vi. Himla spännande. Hittade på massa historier i huvudet att hotellets öde hade slutat i ungefär samma anda som i The Shining och totally believed it efter ett tag. Då åkte vi därifrån.

Fortsatte vidare till lilla byn Ballycastle. När vi åkte genom dom små husen som var omringade av så mäktig natur tänkte jag på hur himla mysigt det skulle vara att åka dit igen när jag var gammal och skrynklig. Bo i ett litet hus med havsutsikt och med en trädgård fylld med hundra kattungar. Vi stannade på Ballycastle Beach och hade fötterna i sanden och bara njöt över hur jävla fantastiskt vackert allt var. Åker ni någonsin till Nord Irland så besök denna lilla stad. 

Tillslut blev det natt och mörk. Vi blev trötta och somnade i bilen. Nattinatt.

Till sist blev det söndag och vi körde resten av vägen ner till Dublin.

Dublin alltså. Min nya favoritstad! Så mycket glada härliga människor, uteliv och fantastiska stadsparker man kan dricka vin i. Vi parkerade bilen med en gång, checkade in på vårt hotell och promenerade runt hela dagen. Shoppade och gick på restaurang. Låg i en solig park med vin, lyssnade på gatumusikanter och träffade pratglada människor. 

Avslutade hela Dublinbesöket och roadtripen med Beyonce såklart. Grät typ 100 gånger för att det var så bra. Kvinnan man dyrkat sen Bug a Boo kom ut 1999 liksom. Var ett känslomässigt vrak rakt igenom hela konserten men hade det så jädrans kul. Vaknade upp dagen efter med träningsvärk i benen efter all dans och en förlorad röst som fick mig att låta som Catty's kycklingar från hennes bakgård när jag talade. Önskar att jag kunde göra om hela grejen igen och igen och igen. 

På måndagen åkte vi tillbaka till Belfast för att sedan ta flyget tillbaka hem till min babycat som väntade på mig alldeles sömnig i hans säng. Gulligull ♥

Nu har jag haft en sån där magisk sommarkänsla i magen sedan jag kom hem och jag hoppas att den stannar där ett tag till.

Hur mår ni? Någon annan som ska se Queen B i Stockholm eller?
Love ♥