med en frusen överläpp

Det börjar bli kallt här. Fick tag på en vinterjacka. En chokladbrun en, i mocka med en luva som rymmer två. Hångelluva. Perfekt. Har man inte händerna innanför jackfickorna på morgonen sticker det i dom av kylan. Öronen och nästippen blir röd. Gav brukar vila sin kalla kind mot min mage när den är för varm och svullen under täcket. Han lånar ut sin halsduk för att jag inte orkat köpa mig en egen och vi virar in benen runt varandra och ligger tätttätt.
Idag kunde inte en tjej stiga på bussen för att hon hade för lite mynt på sig. Hon kan inte ha varit mer än några år äldre än mig. Och jag stod bakom henne i kön med min nya fodrade jacka och hon i sin gråa hoodie. Det stack i hennes fingertoppar.
Jag vet inte hur den hemlösa situationen ser ut här i jämförelse med sverige. Jag kan inte uttrycka mig nåt om den saken men den känns mer påtaglig här. Mest för att de är så många unga. Lika gamla som mig. Många äldre också. Och dom har röda nästippar och stickande fingrar. Vintersvullna kinder och frusna överläppar.
Jag läste i Faktum en gång för flera år sedan om Roy som åkte spårvagnar hela nätterna för att inte frysa ihjäl. Men det var jobbigt, för spårvagnar kostar och betalar du inte säger någon tillslut åt dig att gå av, och du halkar nästan på marken som frusit till is. Och gatorna är blöta från snön och i lägenhetsfönstret lyser varma ljus men porten är låst. Du är inte välkommen.
Jag gjorde mitt projektarbete om hemlöshet i Göteborg under gymnasiet och jag berättade för min lärare att bli hemlös är min största rädsla i livet. Att inte ha ett hem. Han lyfte på ena ögonbrynet och log med ena mungipan, la sin hand på min axel och sa "Freja, oroa dig inte. Du kommer aldrig bli hemlös."
Och jag tänkte: Det vet inte du nåt om.
Min bussresa hem från skolan är bara 12 kr. Och hennes är kanske 20 minuters vardagsrums värme, för att stoppa de stickande fingrarna.
Jag gav henne de 30 pence som fattades för biljetten, men jag hade inga vantar.