we are young

 img: www.these-waters.tumblr.com

Jag hoppade på ett tåg som tog mig till en främmande plats. En stad jag aldrig besökt tidigare. Det finns inte många sådana kvar här för mig längre. Järnvägsspår kan ta dig vart du vill och jag har alltid gillat det gnisslande ljudet och de skakande borden. Jag kan fortfarande åka som 19åring, mitt ansikte lurar alla. Och min röst är ung och orörd. "Ingen kommer kunna ta dig seriöst med den rösten" sa någon en gång i tiden. Men med ett leende som visade ödmjukhet.
Jag var framme tidigast av alla. Tog av mig skorna och lät sommarmarken bränna under fötterna. Gick som en främling med sotiga fötter och knän på okända gator. En efter en möttes vi upp, några från norr, några från söder. Vi satt i stadsparken och åt tårta med fingrarna, lekte Land&Rike på grusplanen, letade i två timmar efter en billig pizzeria som vi aldrig hittade (billiga pizzor säljs inte i Halmstad) Vi balanserade på murar och lärde oss namnen på gatuskyltarna tills solen gick ner bakom hustaken. När det hade blivit mörkt var vi alla samlade runt ett bord på hotellrestaurangen där dem frågade vad jag ville ha för vin. Jag svarade att jag inte visste så mycket om vin men att jag kunde ta något som kittlade i gommen. Vi skrattade högt över absurda livsöden och underliga karaktärer som har krupit in under huden. Vi pratade om ärr på armbågar och mystiska meningar som föräldrar spottat ut när vi var barn.
Efter flaska tre frågar vi servitrisen vart gränsen går och hon svarar att dem inte sätter gränser.
"Det gör ni själva." Vi skålade för sommar och unga år.
Tillslut snurrade det innanför pannan som en karusell på ett tivoli och kittlade i magen som springande insektsben. Och till musiken kan man trampa med fötterna så fort att det kommer rök under fotsulorna.
Vi dansade med utsträckta armar, med tår som blev trampade på och armbågar i midjan. Det finns inget skojigare än stökiga dansgolv och publikhav i trånga lokaler.
Vi hamnade åt höger och vänster. Vi hamnade här och där och på en miljon andra ställen. En vän viskade i örat att han visste någon som ville kyssa mig. Jag letade med ögonen runt om ett främmande hem för att försöka lista ut vem det kunde vara. Det fanns bara killar i finskjortor . Jag har aldrig gillat finskjortor. Det var inte förens vi hamnade tillbaka på hotellrummet som en kille i en svart tröja som luktade gott från deodorant och svett lutade sig fram och frågade om han fick kyssa mig. Jag nickade.
Han gav bort hundra kyssar. Överallt. Vi rörde vid vandra i varma lakan och jag somnade sedan med ett tungt huvud mot hans rygg. Jag vaknade tidigt av ljudet från hans resväskas dragkedja. Han kysste min panna hejdå och vi båda undrade om vi skulle ses ingen. Vi ryckte på axlarna. Någon gång.
Ett dygn kändes som en evighet och jag påminde mig själv om hur jag brukade vara som 17åring.
Jag somnade på tåget hem och vaknade i Göteborg av att jag hörde mig själv skratta.

Sen tänkte jag, älskade tågäventyr. Som jag saknat er.