fredag 2 juli 2010

I miss strangers that I couldn't bring myself to talk to

Jag stod med hans armar runt min midja, hans läppar och andetagen mot halsen.
Kände andetagen mot örat när han bad mig att missa flygplanet och spendera natten med honom.
Vi känner knappt varandra.
Jag vet inte ens om han kommer ihåg mitt namn nu.
Och det är underligt hur mycket jag saknar honom. Hur jag legat sömnlös flera nätter för en främling.
Kanske är det äventyren, det oberäkneliga och platsen jag saknar egentligen.
Men det känns skönt att sakna någon. Någon som inte lämnat revor i hjärtat.

16 kommentarer:

  1. (Jag tror det är nästan är omöjligt att sakna någon när de väl gjort den där första revan.)

    SvaraRadera
  2. verkligen. det är så vackert oskyldigt i början och så trist när man inte vet om man någonsin får ses igen. minnena och längtan skaver och gör ont, men visst är det vackert också. precis som dina texter!

    SvaraRadera
  3. så fint! och så rätt. vilka fina texter överhuvudtaget, är alla dina egna, och är det fiction eller fakta?

    SvaraRadera
  4. så himlans vackert och lite sorgligt

    SvaraRadera
  5. vad vackert men himla sorgligt.

    SvaraRadera
  6. Åh, så himla vackert här var.
    Jag måste nog stanna här.

    Och ja, prickigkatt är helt fantastiskt.
    Synd bara att jag inte spenderar så mycket tid i Göteborg som jag skulle vilja.
    /L

    SvaraRadera
  7. Sv: varsågod. Jag menar varenda ord! <3

    SvaraRadera
  8. ja. jag sitter här och har ont men kommer ändå att sakna. man kan inte annat än att spotta lite på sig själv då.

    SvaraRadera
  9. Så fint skrivet. Jag råder dig att fånga äventyret, amn borde liksom våga mer fastän det kanske inte alltid blir så bra. Men då har man åtminstone försökt.

    SvaraRadera
  10. åh tack så mycket :) ja för dina texter är ju väldigt fina iaf, bra läsning!

    SvaraRadera
  11. kan sitta och bläddra i din blogg hur länge som helst. läsa varje text tusen gånger om. tröttnar aldrig. du skriver så himla, himla fint.

    SvaraRadera